Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 8, augusti 1899 - Kungliga myntet. Af Emil Linders. Med fotografier tagna af förf. - Mörker. Efter Alfred de Musset. Öfvers. af S-n-t-s
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
departementet och att det
sysselsätter mellan 20 och 30 arbetare, af
hvilka flera, såsom t. ex. den gråe
jätten vi sågo i smältrummet, ha
haft sina platser i 30 och 40 år.
Händer det aldrig, att någon af
arbetarne visar sig svag gentemot
de frestelser, som det ständiga
handterandet af pänningar måste
ut-lägga?
Vi göra vår fråga en smula osäkert,
ty under vår vandring härinne bland
gud Plutos skatter hafva vi ej sett
ett enda ansikte, som ej burit
ärlighetens märke.
Direktören skakar på hufvudet och
förklarar, att under hans långa
tjänstetid har aldrig inom myntverkets
murar händt något, som gifvit
rättvisan anledning att ingripa.
Naturligtvis måste
arbetarepersonalen väljas med stor omsorg och
det är med en viss förvåning vi
höra, att en del af arbetarne äro f.
d. gardister. Naturligtvis sådana,
som visat sig särskildt pålitliga. Den
jämförelsevis goda aflöningen och
den säkra ställningen göra förstås
sitt till.
Vi kasta en trånande blick på ett
tråg med blanka silfverkronor, som
man just bär förbi oss, och undra
för oss själfva, om det kanske är
med folket här som med kockame:
de mista smaken för det, som de
själfva tillaga!
Så äro vi hunna till porten och
sedan vi kastat ännu en blick på de
ståtliga almarne och det vackra
gamla huset däruppe i hörnet, träda
vi ut på gatan. Ett ögonblick stå
vi kvar utanför gallergrindarne med
den kungliga kronan och betrakta
Handtverkaregatans brokiga
människoström.
Så kommer spårvagnen, som för
oss tillbaka in i staden. När vi
lämna konduktören vår krona för
att få den växlad, tyckes den oss
mer än vanligt ful och smutsig. Vi
ha ännu i minnet alla de blanka
och fina mynt, som vi sågo inne i
det stora huset, där man gör våra
pänningar 1
MÖRKER.
Efter Alfred de Musset.
Att lif och kraft och glädje, vänner mista,
jag prÖfvat har — så bjöd mitt ödes lag.
Men ock min stolthet sjönk i grus en dag
med tron att min var snillets gudagnista.
Jag dyrkar sannings änglarena drag,
jag trodde, att hon var en vän, den sista.
Och hon blef min — mitt hjärta må väl brista,
ty ock för henne leda kände jag.
Likväl är hon det eviga. Och alla,
som henne gått förbi med själar kalla,
försummat just, hvad lifvets mening var.
Guds stämma talar, och jag måste svara...
Det enda goda jag förmått bevara,
min rikedom — är att jag gråtit har.
S-n-f-s.
t
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
