Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 8, augusti 1899 - Fjärilslek. Badortsskiss af C. D. Marcus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
korgossar och svarta munkar in och
sjunga en underbar messa, under det
klockorna gingo där uppe i höjden.
>Han får komma in och titta på det
ordentligt, om han betalar tio öre, för
nu skall jag låsa upp», gnällde en
liten gumma och gnisslade med låset.
»Hvar ligger Botaniska trädgården?»
»Jau, den ligger till vänster, om han
går framåt till höger, det är inte långt,
naj.»
Dofter från nejlikor och rosor stego
sakta upp i luften, flöto tillsammans,
vaggade stilla fram oclj åter, fördes
bort af vinden, som kom strykande
från hafvet, mild och lätt, öfver
stadsmuren, fram genom lindames yppiga
löfverk, tagande med sig
lindblommornas söta doft.
Ja, där genom gluggen i den åldriga
stadsmuren såg han ju hafvet, låg det
ju alldeles nära honom i hela sitt
guldblåa solrus, glittrande gladt som ett
blåögdt, guldlockskransadt barnansikte.
Men så såg han de små skimrande
böljorna höja och sänka sig på svaga
dyningar och han tänkte: de solrusiga
böljorna äro som de dyktiga fröjderna,
de långa dyningarne komma från
djupet, äro de aldrig flyktande sorgerna.
Åter inne mellan rabatterna hörde
han sanden knastra af steg, fasta
energiska steg, som han kände igen. När
han såg upp, såg han en smärt, elegant
dam i skär klädning, skärt parasoll och
en stor halmhatt, som satt på ett täckt
hufvud med kastanjefårgadt, lockigt
hår, nu fladdrande för hafsvinden.
Gångstigens bredd var här endast
beräknad för en. Den skära damen gaf
honom redan tir ett par käcka ögon
en blick, full af förvåning öfver att
han inte makade sig upp i gräset.
Han hälsade i stället artigt pi henne.
»Åh, min fröken, det var utan
tvif-vel ni, som sjöng i morse ...»
»Och utan tvifvel ni, min herre, som
boxades med osynliga fiender på
väggen eller kanske–––-bakom väggen?»
»Men jag ber er så ödmjukt om
förlåtelse, jag visste cj hvad jag gjorde
då, jag tror bestämdt, jag gick i
sömnen.»
»Det kanske ni gör nu också. Åhnej,
så lätt förlåter jag inte en sådan
våldsam kritik af min sång. Var god och
låt mig komma fram,»
»Nej, ej förrän ni förlåter mig.»
Då höjde sig den skära kjolen och
två små ljusbruna kängor gingo upp
i gräset förbi honom och så ned på
gången.
»Men fröken, så gif mig då
åtminstone ett tillfälle att försvara min synd,
tänk då ut något förfärligt straff, och
jag skall genast utföra det, vore det
ock ... ja ...
»Vore det ock?»
Hon vände sig om till hälften.
Profilen var söt.
»Att höra er sjunga Tararabomdeay.»
»Och hi tror er kunna försvara ert
brott med en sådan kompliment? Nej,
kom hit till sätet, så skall ni få hålla
det här garnet, så att jag kan nysta
upp det. Nå, vill ni?»
»Ja visst.»
Och hon satte sig bekvämt på ett
bekvämt säte, drog fram gamet ur
parasollet och log skälmskt.
»Fall på knä!»
»På knä?»
»Ja, endast en knäböjande man kan
kvinnan förlåta. Se här får ni en
näsduk att ligga på, så att ni inte förstör
era hvita . . . hm ...»
»öfverbenkläder.»
»Är ni färdig?»
»Jaa.»
»Ut med händerna.»
»Tackar.»
»Lider ni mycket?»
»Alldeles olidligt.»
»Så res er upp.»
»Också lidandet är ljuft.»
»För den man älskar, ja.»
»Jag älskar allt skönt.»
»Åh, hvilket stort hjärta.»
»Det sköna älskas med ögonen.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
