Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 8, augusti 1899 - Fjärilslek. Badortsskiss af C. D. Marcus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hand på hans arm: nu märkte hon,
att den darrade.
»Nej, säg ej mer, ej mer nul Nej,
ni måste slutal»
Men han tog henne om lifvet och
kysste henne.
»Gud, låt bli 1» prässade hon fram
mellan två kyssar.
Men hon ej ens försökte att rycka
sig lös ur hans omfamning.
Tills han slutade.
»Nej, nej, du får inte så.»
Han blef ett ögonblick liksom
förvånad, men hon hade kallat honom du I
»Säg du en gång till.»
»Ja — i morgon. Jag går upp till
hotellet. Nej. nej, ni får ej gå med,
nej, för guds skull!»
»Säg bara du en gång till.»
»Du - du — får ej gå med.»
Och hon dök in i mörkret.
Konturerna af hennes kropp upplöste sig.
Nu var hon som ett ljust andeväsen.
Nu föll mörkret öfver, det ljusa
andeväsendet hade försvunnit.
»I morgon. I morgon.»
Det var så mörkt på de smala
gatorna, att det här och hvar såg ut som
om husen af ålderdomssvaghet hade
lutat sig mot hvarandra, men när han
kom närmare, var det bara ett hus,
som spänts mellan två andra och hängde
som ett hvalf öfver gatan. Här mötte
han en figur och i ett behof att tala
och bli förstådd, tog han figuren
under armen.
»Är det inte härligt att få lefva och
bara vara lycklig?»
»He, he, he herm har visst hög
hatt, he, he, he herrn e visst sjuk.»
Spöklika skymtade ruinerna, stirrade
ned på honom genom sina gluggar,
men lång och svart stod ringmuren
på vakt mot fiendtliga anfall på den
sofvande staden. Han rusade ut
genom en port.
Hej, han var Valdemar Atterdag,
han! Fyllen löpgrafvaraa och stormen
ner de där eländiga murarna och ta’n
er en flicka därinne, den vackraste, hon
är min!
Men då trillade han i kull i
löp-grafven.
Det brusade från hafvet, som låg
mörkt och nästan hotande under den
halfdunkla himlen.
Då sjöng hafvet in en våg, som
stänkte upp på honom.
Hvad allt var märkvärdigt, hvad det
svindlade för honom, var detta han
och lefde han värkligen nu eller var
det inne i den romantiska medeltiden.
Han skulle bli lycklig ännu, han
skulle få älska sin prinsessa, han skulle
få något att känna stort för. Ha, om
ett halfår var han färdig med sin
examen. Sån’t skräp, det skulle gå som
en dans! Sen skref han en rasande
ståtlig doktorsuppsats och sen måste
han naturligtvis få något arbete. Den
kunde kanske ta ett par månader. Och
sen, sen kom bröllopet, enkelt och tyst.
Hvar tillbringa smekmånaden? Nå,
naturligtvis här i Visby.
Han var visst just nu i närheten af
villan, där han varit förut i dag, som
låg i en enstaka skogsdunge. Där skulle
de bo och hvarje dag hälsas god
morgon af hafvets brus.
Han rände hela natten utmed haf“
vet, in under höga, mörka träd, upp
för branta bärg, och när solen gick
upp, var han redan universitetskansler
och gud vet hvad för öfrigt.
Med solen kom en alldeles besatt
längtan efter den älskade, men klockan
var bara sex, när han kom till
hamnkajen.
Där låg en ångbåt med ångan uppe.
Den skulle strax gå.
En herre kom emot honom, hälsade
artigt på honom.
»Tillåt mig göra eder värda
bekantskap. Jag är badläkare här. Jag
förmodar, att ni är nykomling här i Visby,
och jag ville därför utbedja mig den
äran att få föra in eder i societeten.»
»Mycket förbunden.»
»Jag såg er just i sällskap med den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
