Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 8, augusti 1899 - Fången på Cayo Toro. (»A lost American») En berättelse från Kuba af Archibald Clavering Gunter. Öfversättning af J. Granlund. Tredje boken. Fortet på Cayo Toro - Tionde kapitlet. Den okända fången - Elfte kapitlet. »I morgon bittida skjuta de mig»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
På fängelsegården utanför hade, då
sergeanten slog nummer 9 3 med
gevärs-kolfven, en trasig halmhatt fallit af
fångens hufvud.
När löjtnanten vände sig om, hade
den spanske dandyn, som stod bakom
honom, ropat: »Detta gör mig godtl
Detta gör Mendozas hjärta lyckligt I»
Han tog upp halmhatten. Tittande
inuti den upptäckte han en bild af
den amerikanska ömen och skrek:
» Caramba! Förbannelse öfver kråkan I»
Och glad och upprymd kastade han
den smutsiga, till bucklade och
värdelösa halmhatten med hånfull hand
öfver palissaden ut till den yttre
världen. »Skulle ni ha lust att titta på
en annan amerikansk medborgare,
Gonzales? En neger, som jag med
min piska lär att ropa Viva Espana!»
fnissar han.
Härmed klifver han gladeligen i
• väg till några låga med grästak
försedda skjul på omkring hundra stegs
afstånd och ropar: *Aqui prontol El
senor Smith,* kom hit med litet
aguardiente** och raska på med det, min
americano medborgare!»
Vid dessa ord kommer en
nedslagen figur utraglande i trasiga
sprätthöks-kläder från Sjätte avenyen, med
kvar-lefvorna af en lavendelfargad
getskinns-handske på sin darrande hand och
mumlar: »Säj, hvad ha de gjort af
stackars massa Howard?»
Mendoza utbrister hånskrattande:
»Diablo! Han är dömd till döden!»
»Åh herre Gud, hvad ska de säga
i New-York?»
»De ska inte säga någonting. De
komma aldrig att få höra talas om
det. Du kommer inte tillbaka för att
underrätta dem», fnissar Domingo. »Jag
tror inte att du tänker på att rymma
igen, efter hvad du fick sist af din gode
nye husbonde. Eller hur, slaf?» Och
skurken grinar, då den förre
negersprät-ten vrider sig och ryser vid den förfär-
* Kom hit fort, herr Smith!
** Bränvin.
liga hågkomsten. »Mitt aguardUnte
fort, din sölkorf».
»Ja, sah.»
»Säg ’ja massa’, din slyngel. Du
tyckes glömma dig.»
»Ja, massa, din slyngel», mumlar
den olycklige. »Pomp glömmer inte.»
Och då han vänder sig om, kommer
där en fruktansvärd djäfvulsk
Daho-meyblixt i hans hvita, rullande
ögonglober, som visar, att Pomp inte glömmer
något, ehuru Mendoza gjorde bäst i
att minnas.
ELFTE KAPITLET.
»I MORGON BITTIDA SKJUTA DE MIG.»
Men medan militäriskt barbari pågår
på fängelsegården, idkas militäriskt
galanteri tappert i batteriet vid vattnet.
Den spanske öfversten lutar sig högst
träget öfver den amerikanska
arftager-skan, berättande henne sina spirituellaste
anekdoter från lifvet i Madrid, då han
var ung gardesofficer och en mycket vild
ung fruntimmerskarl i don Cæsar de
Bazanos stil.
Åt dessa förtroenden hade flickan
skrattat illmarigt: »Jag är rädd, ni ännu
inte glömt high life i Madrid, öfverste,
Till och med i tropikerna tyckes ni
ha haft en hel del galanterier för er. *
Därpå tillägger hon lätt: »Kanske
kommer här en af edra eröfningar?»
Ty närmande sig den lilla i klippan
uthuggna landstigningstrappan, som
sköljes af vattnet nästan under dem,
kommer en af dessa urhålkade
ekstockar, som infödingame tillverka af stora
ceibastammar — en farkost, som är ett
mellanting mellan båt och kanot. Den
paddlas af en cubansk flicka med
biträde af en negergosse med
egendomliga åtbörder och vilda och upprörda
grimaser.
»Jag tror inte jag någonsin sett
henne förut», svarar öfversten,skyggande
för ögonen med allvarsamt utseende.
*Dios mio, hon är vacker som en ung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
