Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 8, augusti 1899 - Fången på Cayo Toro. (»A lost American») En berättelse från Kuba af Archibald Clavering Gunter. Öfversättning af J. Granlund. Tredje boken. Fortet på Cayo Toro - Elfte kapitlet. »I morgon bittida skjuta de mig»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tagande fram det mesta af dess
innehåll, säger Blanche: förstår ni
det här?»
»Ja, senorita — Diner os americanos.»
»Går på Kuba?»
»Går som spanskt guldl» Mannens
ansikte skiner upp och, märkvärdigt
att berätta, kastar han bort sin
cigarr-«ttstump.
»Se!»
»Jaha! Hvad skulle ni önska, bästa
fröken? Det måste vara någonting
särdeles viktigt», genmäler sergeanten,
hvars ögon vidga sig, ty det
penningbelopp, som utbredes framför honom,
gör honom häpen.
»Fången nr 93, dömd till döden —
jag måste se honom!»
»Omöjligt! Santa Maria! Ni fordrar
mitt lif! Han är incomunicado.»
*Det här för två minuters
sammanträffande», hviskar hon och räknar med
darrande fingrar och bedjande blick
upp alla penningarna i sin börs. »Ni
är ju vakthafvande sergeanten?»
»Vänta här?» hviskar mannen
sträckande ut handen efter sedlarna.
Men med snabb instinkt svarar hon:
» Nej, penningarna sedan jag sett fången!»
Blanche drager därpå en hopplös
suck, ty sergeanten har skyndat ifrån
henne.
Ett ögonblick senare hör hon honom
gifva order åt vaktposten.
Uppenbarligen är tiden för vaktombytet inne.
Hon hör en hornsignal och kastande
en blick på sitt ur finner hon, att det
är full timme.
En sekund efteråt kommer
sergeanten, med snabba steg och hviskar:
»Medan jag aflöser vakten — före
vaktombytet — har ni två minuter.»
Och öppnande porten till pallisaden
skjuter han in henne på denna plats
för gyttja, smuts, afskräde och den
gräsligaste stank. Pekande därefter på
den lilla gallerstängda fönstergluggen,
hviskar han: »Där, det andra från
-dörren! Fort! tala med honom, om
han inte är tokig, tala med honom,
men fort!» Och han skyndar hastigt bort.
Porten sluter sig efter honom. Hon
kan höra sergeanten utanför ordna
vaktposterna vid vaktombytet.
Vetande, att hon har liten tid på
sig, skyndar hon med handen på
hjärtat, mumlande: »Gud gifve för Lauras
skull, att det icke vore hennes älskade!»
och står med ett par steg vid gluggen.
Hon för sitt ansikte mot järnstängerna
och, blickande in i mörkret i den
stinkande cellen, hviskar hon med
darrande läppar: »Luis Vidall»
En djup stönande suck svarar henne.
»Luis!» Hon talar nu med förtviflam
»Jag har kommit för att se er — för
att rädda er. Luis!» Hennes ögon
gnistra af uppjagad fruktan, medan den
nedgående solen bildar en gloria kring
den liksom förklarade skönheten 1
hennes bleka drag.
Vid hennes ord reser sig framför
henne en af hunger utmärglad varelse,
hvars ansikte bär spår af elände, hvars
blodsprängda ögon stirra på henne,
blinkande och utan igenkännande, och
hvars hår är hoptofvadt af smutsen i
ett spanskt fängelse.
På icke en fots afstånd stirra de på
hvarandra, öga mot öga och ansikte
mot ansikte, i det hans feberaktiga
andedräkt spelar på hennes ljufva
läppar. Plötsligt belysa de röda
solstrå-larne hans torterade drag, och hon
utropar: »Gud vare lof, det är icke Luis
Vidal — den här vansinniga fången!»
Ty han mumlar: »Det ansikte jag
bedt till Gud att få se.» Plötsligt
utstöter han ett hjärtslitande skratt och
flämtar: »Ja, deras tortyr har drifvit
mig till vansinne. Blanche!»
Men flickan har svarat med en sakta
kvidan: »Jag är vansinnig jag med.»
»Och dock svor hon mig!» ropar
mannen, sträckande ut sina utmärglade
händer och fattande de vackra hvita
armarna; blickande därpå in i hennes
ansikte med blickar som bränna som
rödglödgadt järn i hennes hjärta,
mumlar han: »Och dock svor hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
