Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 8, augusti 1899 - Fången på Cayo Toro. (»A lost American») En berättelse från Kuba af Archibald Clavering Gunter. Öfversättning af J. Granlund. Tredje boken. Fortet på Cayo Toro - Elfte kapitlet. »I morgon bittida skjuta de mig»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mig vid sin ring och sin kärlek, »jag
skall finna dig, Howard Templel
Lef-vande eller död skall jag finna dig!»
»Dessa ord har jag yttrat till blott
en lefvande människa, och blott en
lefvande människa kan upprepa dem
for mig!» Hennes röst är lika
vansinnig som hans.
»Blanche!»
»Howard!»
De vackra armarna dyka in i den
mörka cellen mellan järnstängerna och
draga honom till sig. De vackra
läpparna nå gallret och på dem tryc
kas de feberaktiga smekningarna af en
kärlek, som kämpar med förtviflan, af
hopp kämpande mot döden.
Därpå hviskar han, som först blir
lugnare: »Vid himmelen, jag visste du
skulle ta rätt på mig! Jag arresterades på
Vidals plantage såsom Luis Vidal.»
»O, tala inte om det», svarar
flickan rysande. »Jag förlåter det. Säg,
huru jag skall kunna rädda dig, säg» —
stammar hon.
»I morgon skjuta de mig.»
»Genom mitt hjärta först!» och
hennes armar äro om hans hals, i sin
ångest för hans öfverhängande död har hon
glömt sin ångest för sin förlorade kärlek.
Därpå hviskar mannen fort och skarpt:
»Du måste söka få tala med
amerikanska konsuln!»
»Omöjligt!» säger Blanche. »Han
är inte inom räckhåll.»
»Telegrafera till generalkaptenen!»
»Huru — det finns ingen
telegrafledning på närmare håll än i Santiago!»
flämtar hon vridande händerna.
»Då skall man i morgon bittida
framför den där muren —»
»O, Gud, nej! Säg mig — visa mig,
hur jag kan rädda dig!»
Och, tänkande på sitt lif mumlar
han: »Det finns blott en möjlighet —
en liten möjlighet.»
»Hvilken då?»
»Guld! Samma medel förmodligen,
som gifvit dig tillträde hit.»
»Ja, de kunna mutas», hviskar flic-
kan, med en krampryckning af hopp
i sitt ansikte.
»Försök på något sätt att skaffa mig
medel att lämna denna plats. Haf en
båt med från lustjakten. Du har
kommit med Hermes?*
»Ja, ja!»
»Haf en båt i den där lilla viken»,
han vinkar med handen mot baksidan
af fängelset. En stig leder från
fängelset ned till den. Jag har lagt märke
till den — jag har gifvit akt på den
— hade jag haft pengar, så kanske
jag kunnat befria mig själf. Men
gueril-lasoldatema plundrade mig på allt.»
»Och du kommer att möta denna båt?»
»Ja, klockan tolf i natt. De ha
vaktombyte då.»
»Du kommer dit?»
»Ja, eller också är jag död.»
»Nej, nej! — Det betyder min död
också.»
Härpå hviskar han hastigt: »Låt icke
minnet af en stackars sate, som dog
därför att han älskade dig —»
»Som skall lefva, därför att han
älskade mig!» ropar flickan, som glömt
allt, utom att den man hon älskat — ja
som hon ännu älskar — är nära döden.
Men plötsligt lägger sig en hand
häftigt på hennes arm. Sergeanten
h viskar häftigt: »Inte mer! Fort!
Den sista vaktposten är utsatt.
Santos! Fort! annars är jag förlorad!»
Och han släpar henne bort från
fönstergluggen.
Till och med i sitt af ångesten
omtöcknade sinne begriper Blanche, att
man inte bör få se henne meddela sig
med fångar. Detta kunde fördärfva
hans enda chance! Hon för sin
feberheta hand öfver sin panna, kall af
förtviflan, och mumlar: »För att rädda
honom måste jag lägga band på mig»,
och hon vacklar genom porten till
palissaden.
Men suckande ord sväfva efter henne,
hvilka hon icke kan höra: »Gud i
himmelen, jag glömde varna henne för
den skurk, som förrådde mig!» (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
