Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 8, augusti 1899 - Nihilisten. Ett sammanträffande. Af Valdemar Swahn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Seså, lugna er, var det en da jag
kunde fä fram.»
Långsamt lyftes nu ett skäggigt
ansikte mot mig. Märkvärdigt! Dess
grofva linier, de vemodiga ögonen,
det bittra uttrycket öfver läpparne,
den energiska hakan — det hela
bildade ett porträtt, som jag sett
förut. — Nej icke ett utan flera.
Det var Finlands hjältar, såsom
Malmström tecknat dem till Fänrik
Ståls sägner.
»Ack, om ni visste. . . Men nej!»
Han bytte om ton, det bittra fick
vika för något visst affarsmessigt,
då han sade: »Lofvar ni att tro hvad
jag säger er, så skall jag berätta
en historia, som inte är ny och inte
heller endast min utan jag kan säga
ett helt folks, ett armt, förtryckt
lands?» Jag nickade. »Nåväl! Då jag
såg er mössa och er, den svenske
studenten, greps jag af en känsla,
som ni icke förstår, unge man, ni
som lefver i ett fritt, lyckligt land.
Ser ni, det var alla de bittra
minnena, som kommo och grepo om
mitt hjärta. Ni ser förvånad ut, ja,
jag förstår — den gamle sjöbussen,
den hemlöse slusken, hur kan han
minnas annat än hugg och slag och
storm och svält. Ja, ja, ni
behöf-ver icke svara. Jag vet edra tankar.
Och dock fanns det en tid, då jag
liksom ni bar mitt hufvud högt
och gick framtiden till mötes med
den hoppfulles spänstiga steg. Vet
ni, hvad det var som knäckte mitt
framtidshopp, som beröfvade mig
mitt namn, som för alltid skilde mig
från allt hvad jag höll kärt och dyrt
— fädernesland — föräldrar —
vänner. Ack, min Gud — för alltid
— för alltid! Unge man, vet ni
hvad det vill säga att vara slaf? Jag
var slaf, jag liksom tusentals andra
frihetshungriga själar, slaf i ett land
där blotta tanken på frihet manar
fram de hemskaste spöken, som
lyssna bakom dörrarne, lyssna under
golfvet, lyssna på hjärtats hastiga
slag och så — så (han gjorde en
gest uppåt) eller — Sibirien.
Förfärligt, förfärligt! Jag är här. De
andra? Fråga vinden? Och ändå
har jag aldrig gjort så mycket som
en fluga för när; denna hand, som
är valkig efter årslånga mödor, har
aldrig fläckats af blod. Kom nu
och säg mig, att det finns en
rättvis Gud!» Han knöt handen och lät
den tungt sjunka ned mot träsoffans
kant. Sedan fortsatte han med
be-härskadt lugn: Min far var
domprost i Wiborg, en ärevördig,
allmänt aktad man. Min mor var en
fint bildad kvinna och så god, så
mild. Ni kan aldrig tro, så vackra,
milda ögon hon hade. Min far är
död. Det har stått i tidningarne
för länge sedan, har man sagt mig.
Min mor bör ännu lefva. Nej, jag
får aldrig återse henne och bäst är
nog det. Jag fick hvad man kallar
en vårdad uppfostran. När jag blef
student, bestämde min far mig för
läkarekallet. Jag skickades till
Petersburg, dit min far var »befalld»,
som det hette. Han bar titeln
hof-predikant, men tjänstgjorde vissa
tider på året i finska kolonier. Gud,
hvad allt föreföll mig stort och
härligt i detta Petersburg! Genom min
far, som hade ett icke ringa
inflytande på grund af sin ställning, kom
jag in i kretsar, som annars bruka
vara stängda för utbölingar. Med
den lefnadsfriske ynglingens hela
lifs-glädje kastade jag mig nu in i detta
brusande nöjeslif, som sjuder på ytan
i den stolta zarstaden. Men snart
öppnades mina ögon för hvad som
arbetade på djupet, för det hemska
allvar, som doldes under den tunna
ytan af ungdomsglammet. Det var en
afton hos en af mina
studentkamrater och ungdomsvänner. Jag kan ju
kalla honom Malakoff. Han var
rik, förnäm, intelligent och hade ett
hjärta som guld. Vi voro ett tiotal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
