Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 8, augusti 1899 - Nihilisten. Ett sammanträffande. Af Valdemar Swahn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
käjsare — storfurste —
konspirationer — rikets säkerhet — heliga
person — vår nådiga vilja — till
straff och varnagel — hängas (och
så några namn) af utomordentlig
mildhet — deporteras — Sibirien —
gränser (och så en lång rad af namn).
Så hörde jag plötsligt som i
drömmen mitt namn nämnas. Det blef
svart för mina ögon, jag tyckte mig
sväfva bort på osynliga vingar, och
sedan mins jag icke mer––––––-
När jag vaknade till medvetande,
såg jag, att sju af mina kamrater
fått »halsdukar». Mina blickar dröjde
endast kvar vid ett ansikte, hvars
välbekanta, ädla drag nu vanställts
af en ohygglig död. O, min Gud!
Och sedan? Många, många år ha
gått sedan dess. Jag blef
landsför-vist, af nåd och mildhet hette det.
De öfriga, som undgått döden
skickades till Sibirien eller delade mitt
öde. Jag har dock icke återsett en
enda af dem. Deras gods och
ägodelar indrogos, deras familjer
sänktes i sorg och vanära.
En hemlös usling, har jag nu
flackat jorden rundt på alla nationers
fartyg utan att ha trampat mitt
fosterlands mark. Ty finne har jag
aldrig upphört att vara. Så länge
detta hjärta klappar, skall det klappa
för Finland. Älskar ni Finland?»
Han vände sina tårfyllda ögon mot
mig. Jag såg, hur hans läppar
darrade. Jag svarade honom, att
känslorna för det gamla broderlandet
aldrig skulle dö här hemma. Han
nickade gillande. »O, om ni visste
hur de älska er i Helsingfors.
Kommer den dag, då de ryska vapnen
vändas mot er, så var säker på, att
vi icke glömma det gamla Sverige.»
Jag log åt gubbens naiva fantasier,
men värmdes på samma gång, och
hvilken svensk skulle icke gjort det
i mitt ställe.
Då jag vände samtalet in på
generalguvernörombytet i Finland, sade
han: »Ja, jag har läst det i ut-
ländska tidningar. Arma fcsterland!
Jag har sett den mannen i
Petersburg — en gammalryss af äkta
sorten 1»
Plötsligt yttrade han helt
omoti-veradt: »Tro icke, att jag hatar
zaren. Jag hatade icke Alexander II,
icke heller hans son, och Nikolai,
sonsonen, lär ju vara en välmenande
man. Nej, ser ni, själfhärskaredömet
är en paradox. Det är zarens
kreatur, som regera, från den högste till
den lägste. Det är de som spänna
ut systemet i dess yttersta
konsekvenser. Antag, att ni är en snäll
man, men att ni har en eller flere
argsinta hundar. Om nu dessa
hundar ryka på en fredlig vandrare,
skälla på honom och bita honom,
så rår ni ju icke för det, men ni
far i alla fall bära skulden. På
samma sätt är det med zaren och
hans tjänare. Förstår Ni mig?
Men jag tröttar er kanske med
mitt prat. Innan vi skiljas åt —
förmodligen för alltid — ville jag
emellertid säga er, att jag icke är
en äfventyrare, i fall ni skulle vara
hågad att tro det. Fattig och usel
är jag. Ett skeppsvrak, om ni så
vill — men med klara papper i
kabyssen. Ja, ett vrak, likt det jag
nyss lämnat. Ser ni, jag var
styrman på briggen Korin, som i förra
veckan förliste vid Skagen.
Kajut-pojken och jag voro de enda, som
blefvo kvar. Hvarför? Ja, det vete
er Gud allena. I Köpenhamn fick
jag de här paltorna och lite pängar
genom konsulatet.
Och nu sitter jag här för att
vänta på båt. Den fredlöse skall
ut igen som ett spån på hafvet.
Kastas hit, drifvas dit, öfverallt utan
hem för att till slut som en murken,
uttjänt däcksplanka omsider vräkas
upp af en dyning på stranden. O,
blefve det blott Suomis strand!
Mitt namn har ni icke fatt veta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
