Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 9, september 1899 - Vinskördefest i Italien. Af Astrid Ahnfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De andra barnen hafva äfven nu
hunnit fram under skrik och skratt;
icke ens det nyss lidna nederlaget
kan bringa deras lynnen ur jämnvikt.
I dag är ju årets härligaste, mest
efterlängtade dag, vinskördedagen.
Nu komma män i blänkande hvita
skjortärmar till hälften uppvikta, som
blotta seniga, solbrända armar;
barfota, korgar hängande öfver axeln;
rep, knif i bältet och kallpipa i mun.
Efter dem följa kvinnor i halfkorta
kjolar, mångfärgade schaletter och
matsäcksknyten på armen.
Den tvåvåningshöga villan bredvid
har alla spjälluckor utom en väl
tillslutna. Framför denna stannar en
af männen och ropar med halfhög
stämma:
— Signorina, signorina, är ni
färdig?
— Ja, ja — svarar denna med en
nickning i det öppna fönstret —
men flytta hit stegen, så jag kan
komma ner.
I ett huj står den höga stegen
mot muren och signorinan med sin
lilla elev, som dagen till ära fatt lof
från alla läxor, klättra ljudlöst ned,
hvarpå båda få hvar sin korg på
armen. Så bär det i väg nedför de
daggfriska, blomkantade stigarne.
Nedkomna i fälten mötas de af Cecchi,
som kommit stora vägen körande en
vagn fylld af tomma träkärl och
förspänd med de väldiga hvita oxarne
hvars stora, svängda horn, hufvud
och hals äro prydda med eldröda
band och tofsar.
Alla hjälpas nu åt att upprada
träkärlen utmed vägkanten och taga
så par efter par hvar sin del i
besittning. Arbetet utföres med stor
ordning och därför ve den, som ej
följer den gifna raden utan gör små
sidosprång på egen hand. Den
skyldige återföres då genast till sin plats
och bevakas noga. Rad efter rad
med späda vinrankor, som slingra
sig uppåt fikonträdens kraftiga stam-
mar, frånröfvas sin saftiga, läckra frukt.
Korg på korg fylles, tömmes, och
fylles på nytt. Där klasarne sitta
för högt att nås med blotta
händerna uppresas små stegar, uppför
hvilka pojkarne klättra viga som
apor för att hämta dem, på samma
gång begagnande det ypperliga
tillfället att af hjärtans lust sluka så
mycket som medhinnas kan af den
lockande drufvan.
En af gårdens döttrar, den unga
Emma, med vågigt, gyllene hår,
mörkblå ögon och ett tjusande vekt drag
om den fina munnen, har
granngårdens Giovanni som medhjälpare.
Denne är en hurtig, mörkhyad
yngling med öppna, frimodiga drag, som
tala om sundhet och lifskraft, men
i dag vill arbetet inte gå så raskt
som vanligt. Det är farligt att blicka
in i ögon blåa och djupa som en
fjällsjös stilla vatten.
— Emma, akta dig! — ropar Pietro,
passerande förbi.
— Hur så? — säger Emma
frågande.
— Jo, att plocka vindrufvor
samman med en »gioninotto» får lätt
sina följder. Händerna som famla
och söka efter frukten finna i stället
hvarandra, och jag råder dig,
Giovanni, håll väl fast, släpp inte tag!
— Tack för lärdomen — svarar
denne leende. Men Emma flyttar
sig hastigt ett par steg framåt och
den solbrända lilla handen får
brådt-om att bryta klase efter klase tills
korgen är fylld upp till randen och
flickan på lätta fötter skyndar upp
till vägen att tömma sin börda i det
stora träkärl, hvars nyss så vackra
innehåll obarmhärtigt sönderkrossas,
så den röda saften stänker vidt
omkring. Snart äro alla dessa »tini»
fyllda, och oxparet för dem upp till
gården, där de återigen tömmas i det
jättestora kar, som upptar hela
käl-larhvalfvet. Så bär det i rask fart
ned till fälten igen, där vingård efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
