Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 9, september 1899 - Från »världens ände». Skildring af Chicot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN ”VÄRLDENS ÄNDE”.
Skildring af CHICOT.
Af alla städer i vårt land jag sett
— och de äro numera ej så få —
har ingen på mig gjort ett så
behagligt första intryck som Trosa. Hvad
som förlänar staden detta idylliska
behag är den smala Trosa-ån, kring hvars
stränder den är byggd och som här
faller ut i hafvet, icke bullersamt och
fraggande, utan flytande
jämt genom den
vass-krönta mynningen.
Gifver ån staden sin
idylliska karaktär, så
bidraga de längs stränderna
lagda husen icke mindre
till den fridsamma
totalstämningen. De äro
röda stugor med i
allmänhet hvitmålade
fönsterkarmar, sparsamt blandade
med en och annan villa,
alla omgifna af saftigt
grönskande trädgårdar.
Ingen konstnärlig arkitekt
har här fått med
palatstypens ståt skingra det
intryck af naiv enkelhet, som förlänar
»Världens ände» ett så ojämförligt
behag.
Och dessa stränder med sina enkla
skoningar, den till vänster en stenmur,
den högra pålrader, huru gammaldags
fridfulla äro de ej, jämförda med
hetsen och bullret på kajerna i våra stora
sjöstäder I Här ligga förtöjda båtar af
gammal skötbåt-cert, merendels
tillplattade i aktern, mellan små bryggor,
där kvinnorna ligga och klappa
tvättkläder eller barbenta pojkar stå och
meta löjor, medan katten med viftande
svans lurar på att få del af rofvet. I
bakgrunden ser man nät och ryssjor
upphängda vid husväggarna eller
trädgårdsplanken. Små broar, konstlösa af trä,
underhålla förbindelsen mellan de bägge
stränderna.
Har man så satt sig ned på en af
de många sofforna vid ån och börjar
filosofera öfver denna världens fåfång-
lighet, kommer man snart underfund
med, att vedernamnet »Världens ände»,
som någon föraktfullt gifvit Trosa, har
sitt berättigande, ehuru alldeles icke
i den mening, dess upphofsman väl
tänkte sig. Ty har man blifvit
tillräckligt jagad af lifvets hets, sådant
det nu uppenbarar sig, kännes det som
en befrielse att sitta här, ur hörhåll
för lifskampens buller — man tycker
sig i själfva värket bokstafligen vara
vid världens ände efter en krånglig
och stormfull världsomsegling.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
