Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 9, september 1899 - Drottning Victorias döttrar. Bearbetning från engelskan af Hedvig Indebetou. IV. Louise, markisinna af Lorne - Den skyldige. Af Eva Wigström (Ave)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Detta sätt att besöka folket var dock
ingenting nytt för drottning Victorias
döttrar, ty så gjorde ofta den kungliga
familjen på Balmoral.
Markisinnan af Lorne är — äfven i
likhet med brorsdottern, hertiginnan af
Fife — mycket road af fiske, och i
Canada kunde man få se henne helt
romantiskt begifva sig ut på laxfiske i
en kanot, förd af indianer.
Det var ganska mycket i det nya
landet, som lifiigt slog an på markisinnan
Louise — såväl de vackra
naturscenerierna, dem hon ofta aftecknade, som
ock den originella befolkningen, både
skotsk, fransk och indiansk. Under de
år, som hon och hennes gemål vistades
här, gjorde de äfven rätt vidsträckta
resor — ända bort till
nord-amerikan-ska Vestern. Af alla platser i Canada
föredrog hon dock Quebec, med dess
romantiska läge på en hög klippa och
dess likaså romantiska historia. — Men
efter de fem års förlopp, som
befattningen i Canada räckte, var det dock
med glädje hon vände åter till
hemlandet. I deras våning i
Kensing-ton-palatset får markisinnan af Lorne
nu lefva det artist-lif, hon så mycket
bättre tycker om, än det stela hoflifvet
Hennes man ägnar sig ock med
förkärlek åt literära sysselsättningar, och
konsten har alltid särskildt en
beskyddar-inna i markisinnan af Lome.
DEN SKYLDIGE.
Af EVA WIGSTRÖM (AVE).
»Det må nu vara subornation mot
civila domstolen eller ej, men jag
riskerar påstå, att här i landet bli
stundom rent oskyldiga pängaförsnillare
dömda, därför att ingen tänker på
att eftcrforska om ej den rätte
skyldige skulle vara på horisonten.»
Gamle korporal Ren vände bort
sitt trovärdiga anlete och strök sig
öfver skägget. Antagligen
jonglerade han bort sin tobaksbuss för att
kunna njuta af den kaflfegök, som
stod och ångade på en bricka.
»Säger ni, att de rätta alltid bli
dömda och straffade?» fortsatte han,
knep ihop ögonen och kastade
hälften af sin afbitna sockerbit tillbaka
i glasskålen. »De bli så i helsike
heller! Finge man tag i den rätte
skyldige, blefve det, sablarne i mitt
lif, inte en dom på inburning några
år, utan han blefve utan nåd och
cir-kumflexer dömd att å båle brännas;
om här eljest finnes rättvisa till
numera i vår lagbok. Att de
anklagade försnillarne och förfalskarne ång-
ra, bekänna, orera, gratulera, falla
tårar och ett som annat inför
domstolen, hör bara till schäsen, för se, det
mest babyloniska i saken är just det,
att en sådan oskyldig brottsling inte
har en aning om hur det egentligen
hänger i hop i det fysiska. — Om
jag syftar på nypno ti sm ? Det är just
hvad jag gör när det gäller karlfolk
— fruntimmer är en sak för sig —
som nypit ur allmänna kassor.
Svedda granater! Pardon, för det jag
lade till korporalsknaggarne i
frusällskap! Sådana existenser sitta i
blodet efter dumma rekryter och
bevä-ringar. Jag ville bara med ed
be-. kräfta, hvad jag med visshet vet sant
vara, som det står i vår långa
religionsforklaring. »
»Se, den rätte skyldige är utländing,
en äkta ryss. För en del år sedan
följde han med kronofogden
Dagg-ner hit till landet från Petersburg,
dit den mäktige herren rest för att
studera ämbets- och
tjänstemannalef-verne, och det var just af en lika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
