Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 9, september 1899 - Fången på Cayo Toro. (»A lost American») En berättelse från Kuba af Archibald Clavering Gunter. Öfversättning af J. Granlund. Fjärde boken. Månskensöfverraskningen. Tolfte kapitlet. »Lita på Ortiz» - Hämd. Af Mari Mihi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Du följer inte med?» frågar Laura
orolig.
»Nej, nejl Inte nu! Det skulle
kännas som om jag öfvergåfve honom!
Jag lämnar inte denna strand, förrän
jag vet, att han får lefva. Åh, var
inte rädd för mig längre nu, då jag
kämpar med hopp för Howard Temples
lifl» hviskar flickan. »Jag har styrka
nog att spela min roll. Öfverste Vill.v
longa skulle finna det besynnerligt, om
jag lämnade honom utan att säga
honom farväl. Skicka honom till mig.»
Vid dessa ord återvänder Ortiz, som
redan tagit ett par steg uppför stigen,
till henne och hviskar henne varnande
i örat: »Säg för all del ingenting till
honom. Om Villalonga misstänker mig
för att ha mutat vakten, så faller jag
på samma gång som Temple.»
»Trofaste vän»,, svarar hans offer med
ögon, som med tacksamhet och vänskap
blicka på honom. »Trofaste kamrat;
för Howards skull utsätter ni äfven er
själf för fara.» Och hon räcker skurken
ifrigt och tacksamt sin glödande hand,
som han fattar och betäcker med
kyssar.
Betraktande henne känner Ignacio,
att Blanche med säkerhet är hans och
han hviskar afgörande: »Fort, sefiorita
Morales, följ mig! Och nu efter
diamanterna åt den tviflande Gonzales.
Kära miss Blanche, jag skall lämna er
underrättelse, innan ni lämnar den
här platsen, att Howard Temple med
säkerhet får behålla lifvet. Lita på
Ortiz!»
Och hon ropar tillbaka med ord,
som göra honom lycklig: »Med mitt
lif!»
Uppför gångstigen småskrattar han
för sig själf; det är en egendomlig
konsert i den sluge spaniorens hjärna,
som låter: »Diablo! Hvad Blanche
skall älska mig, då hon får veta, att
jag vågat lifvet bara för att bringa
Temples döda kropp till henne.»
(Forts.)
HÄMD.
Af MARI MIHI.
Ack, kunde vi blott förlåta hvarandra,
vore världen frälst.
onsul Magnusson var född och
upp-^ fostrad i Oskars vik. I den lilla
residensstaden hade han iklädd ett blått
förkläde gjort sin första lärospån bakom
handlanden Eklöfs zinkbeslagna disk.
Så hade han omsider fått anställning
på ett skeppsklarerarekontor i
Stockholm, kommit sig upp och blifvit sin
egen. Förvandlad från puppa till
fjäril, från obetydlig skrifvare till modern
vinglare reste han tillbaka till
födelseorten, gaf sig oförskräckt in i
vidlyftiga affarer, blef stadsfullmäktig och en
af det lilla samhällets stödjepinnar.
Han förde ett mäktigt stort hus, gaf
immerbadd braskande fäster. Stadens
officiella honoratiores och godsägarne
på de kringliggande gårdame glömde
hastigt bort sagan om det blå förklädet,
infunno sig mangrannt på hans
tillställningar, åto hans fasaner, drucko hans
champagne, rökte hans regalior och
prisade hans dygder. Konsul
Magnusson styrde utan kompass och sjökort
sin färd genom ett böljande haf af
beundran, folkgunst, afund och humbug.
Doktorinnan Ryde, distriktläkarens
maka, var stadens vackraste fru och
själfskrifna bazarförestånderska, då
offentlig välgörenhet idkades. Före sitt
giftermål hade hon varit en fashionabel
skönhet ur hufvudstadens stora värld,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
