Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 10, oktober 1899 - Velasquez. Ett konstnärsminne af August Hahr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ket högt tagen, som i de allra flesta
af målarens porträtt, hvilket alltid
rycker figuren en smula uppåt*),
vidare står denna blott till hälften vänd
mot åskådaren och gör härigenom ett
smärtare intryck. Men frånsedt denna
måttfulla och ärliga idealisering gör
porträttet intryck af att vara slående
porträttlikt. I det själlösa, flegmatiska
ansiktet rör sig ej en min. Det är
stolt och högdraget, såsom
konungen ju äfven sträfvade att vara, ej blott
när han uppträdde officiellt. Den grofva,
långdragna hakan och de tjocka
läp-parne tyda på en sinnligt anlagd natur.
Just för denna psykologiska trohet i
förening med höga måleriska
förtjänster intresserar oss denna bild.
Samtidigt med dennagjorde Velasquez
ett porträtt af infanten don Carlos,
konungens af Olivarez misstänkte
broder, en bild af ännu större värklig
förnämhet i hållning och uttryck. Och
hvarför? Därför att don Carlos var en
intellektuellt förnämare människa än
sin broder.
Den begåfvade fursten dog vid 25
års ålder, och ingen annan än grefve
Olivarez utpekades som orsaken till
hans död.
Den nästa bild vi betrakta är
Backus och drinkarne. En underlig tafla.
Vi skulle vänta oss en traditionell
mytologisk skildring, men Velasquez för
oss genast in i den värkligaste
värk-lighet. Omkring Backus, en halfnaken
yngling, framställd utan den ringaste
idealisering, ha samlats några ur det
spanska folklifvet gripna gestalter, unga
och gamla män, för hvilka drufvan är
ett och allt; de senare brutna,
förkomna individer, som darrande vänta sin
tur att vinlöfkransas af den unge,
halft allvarlige, halft skälmaktigt
blickande guden, de förra ännu oböjda,
strålande gestalter, stolta öfver
ungdomens gåfva. Se blott, huru
uppsluppet gladt han ler, den unge fyren,
•) Vid målandet af fotterna har Velasquez
vunnit nästan en hufvudlängd.
som just är i fart att föra vinskålen
till sina läppar! Målaren söker ej alls
lägga någon djupare betydelse i sin
bild. Det är blott vagabondernas
glädje och tröst han vill måla, de
gamles melankoliska, vemodsuppblandade
fröjd, de unges öfvermodiga,
krafttrotsande glädjerus.
Bilden är ganska mörk i tonen.
Skuggorna tunga. Konstnären har
ännu långt till höjden af sin konst. De
ljus- och luftomgifna föremålen har
han icke på kornet kunnat gripa.
Ännu icke kunna vi hälsa hans i
målarkonsten epokbildande roll.
Sommaren 1621 fick Velasquez
tillfälle att företaga sin länge önskade
resa till Italien. Den 20 augusti
ankom han till Genua, i hvars palats vi
säkert kunna antaga, att han
beundrade de porträtt af genuesiska ädlingar,
Antoni van Dyck ej långt förut hade
utfört. Från den stolta handelsstaden
for han till Venedig och därifrån
öfver Ferarra och Bologna till Rom.
Här mottogs han på det gästfriaste
sätt, fick en våning i själfva
Vatikanen, som han dock senare utbytte mot
en atelier i Villa Medici.
Från hans vistelse i Rom ha vi att
anteckna den berömda bilden Apollo
i Vulcanus’ smedja, som i
uppfattningen öfverensstämmer med den
nyssnämnda Backus-taflan.
Den vill skildra, huru Apollo
plötsligt inkommer i Vulkans verkstad, där
han halfnaken står omgifven af alla
sina medhjälpare, skildra dennes raseri
öfver den nyhet Apollo meddelar,
nyheten om hans gemåls, gudinnan Ve
nus’, otrohet. Allt detta går dock så
värkligt till, som om det när som hälst
kunde förefalla i en smedja i någon
sydspansk by. Den enda besynnerliga
uppenbarelsen är Apollo med sin
strålkrona, men tänker man bort denna,
skulle han kunna gälla för en
maskeradfigur, en kostymerad deltagare i ett
fingeradt skämt mot den gamle
haltande smeden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
