Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 10, oktober 1899 - Fången på Cayo Toro. (»A lost American») En berättelse från Kuba af Archibald Clavering Gunter. Öfversättning af J. Granlund. Fjärde boken. Månskensöfverraskningen - Trettonde kapitlet. Brefvet på lif och död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en oemotståndlig frestelse, i tusen bitar
och kastar dem för himmelens vindar.
Därpå kommer reaktionen 1
Hon tittar förfärad på bitarne och
mumlar med bruten röst: »Detta var
Hovard Temples vissa räddning I Det
anstod icke mig att leka med hans lifl
Hvilken ryslighet har jag begått?»
Men öfversten talar nu till henne,
vid det han träder ut ur en klunga
ormbunkar och kaktusväxter vid slutet
af stigen.
»Ni värdigades kalla mig, sefiorita
Blanche?» säger denne militäre Don
Quixote, då han kommer, behagligt
rökande en cigarrett och med det lyckligaste
leende öfver ansiktet, för att hälsa
den amerikanska skönheten, som,
tänker han, gifvit honom nästan ett
rendezvous på detta romantiska ställe
långt från andras spejande blickar; ty
Ortiz har hviskat honom i örat: »Hon
väntar er i den lilla palmlunden under
klippan.»
Men don Pablos uttryck blir inte så
strålande, då han ser den andra
flickan.
Miss Grayson säger till honom:
»Öf-verste Villalonga, tillåt mig presentera
Sefiorita Maria Vidal.»
»En ung dam, som jag träffat förut»,
anmärkte öfversten buttert,. men
bugade sig med militärisk belefvenhet.
»Och behandlad med en artighet
hon aldrig skall glömma», suckar den
kubanska flickan.
Här drager Villalonga lätt upp
ögonbrynen, och råkande få syn på
pappersbitame, säger han misstänksamt:
»Aha, ni har förstört ett bref?»
»Ja», svarar Blanche tillkämpande
sig ett onaturligt lugn. »Ett som miss
Vidal lämnade mig.»
»Jasål»
»Luis Vidal, sefioritans broder var
en vän till oss i New York», mumlar
flickan med ögonen fulla af tårar och
hennes darrande hand tappar en
näsduk, hvarmed hon försöker torka bort
dem.
»Äh, tillåt mig.» Och den spanske
öfversten sjunker ned på ett knä och
tager upp näsduken, som han med
militärisk grace återlämnar-till den
lidande skönheten, som är blek om
kinderna, å hvilka synas små hektiska röda
fläckar, och hvars upprörda och
nedböjda hållning visar,* att hon kämpar
för att vinna själfbehärskning inför en
man, hvars läppar bära ord om lif eller
död.
»Ni — ni är en fullkomlig Bayard»,
stammar den unga amerikanskan.
»O, Dios mio, ni hedrar mig!» mum*
lar kavaljeren.
»Och skulle en Bayard på sitt
ridderliga vis kunna bevilja en dams
anhållan att göra henne mycket lycklig?»
»Hvad är det ni begär?» frågar
öfversten kastande misstänksamma
blickar på Maria, hvars händer äro
sammanknäppta i omedveten bön.
»Lifvet för — för den man, hvars
— hvars dödsdom ni undertecknade
i afton», stammar Blanche.
Uppfångande en ofrivillig ångestfull
bön i den kubanska flickans åtbörd
anmärker öfversten: »Ah, jag tror jag
förstår.»
»Åtminstone ett litet uppskof?» ber
Blanche förtviflad.
»Har sefiorita Vidal bedt er om
detta?» frågar Villalonga misstänksamt.
»Jag har ej bedt henne om något,»
ropar Maria.
»En ynnest till — till ära för mitt
besök här». Blanches ögon tala
kraftigare än hennes röst. »En dag eller
par är — är inte mycket.»
»Framställer ni denna begäran
allvarsamt, sefiorita Blanche?» frågar don
Pablo strängt.
• »Och om jag — gjorde det?»
»Då, Dios mio*, svarar den
spanske kommendanten, »skulle jag bli
tvungen att låta skjuta nummer 93 ännu
i natt.»
»O min Gud!»
’»Madre dolorosah
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
