Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 10, oktober 1899 - Fången på Cayo Toro. (»A lost American») En berättelse från Kuba af Archibald Clavering Gunter. Öfversättning af J. Granlund. Fjärde boken. Månskensöfverraskningen - Trettonde kapitlet. Brefvet på lif och död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Ni säger, att han befinner sig alldeles
i närheten med ett band beväpnade
kubaner. Det kan han visst! Skicka
bud till honom, att han infinner sig
vid denna klippvik utanför fortet på
Cayo Tcro klockan tolf i natt, då
Howard Temple lämnar de spanska
lini-eraa.»
»Här?» frågar Maria med ögonen
lysande af ett plötsligt hopp.
»Här! Med sitt band kan Louis
skydda honom från förföljelse», hviskar
den amerikanska flickan, men kommer
icke längre i sin framställning.
Ty Maria ropar: »Tadol Tado!
Fort hit till migi Aqui presto, Tado!
Och gossen, slängande en landkrabba
rundt hufvudet och slungande den
snurrande ut i vattnet, springer fram till
henne.
I örat på honom hviskar hon det
ärende, hon vill att han skall uträtta
och inpräntar hos honom, att
skyndsamhet är ett lifsvillkor. Vid det han
rusar uppför den smala tropiska stigen,
ropar hon efter honom: »Klockan tolf
i natt, förstår du?»
»Ja, ja, Missie, Tado passar på
tiden 1» ekar det tillbaka uppifrån
klippan, och gossen försvinner i djungeln,
där inga steg mera synas, intet spår
med säkerhet kan upptäckas.
»Ert bud är afsändt, miss Grayson»,
sade flickan framträdande.
»Jag tackar er». Rösten är sorgsen,
men kall. »Och nu, senorita Vidal,
skiljas vi åt.»
»Howard var min vän», säger Maria
patetiskt. »Vill ni icke också vara det?»
Hon lägger sin hand på amerikanskans
hvita arm.
Men hon skakar af henne, som vore
hon ett vederstyggligt krypdjur, och
Blanche, hvars ögon flamma af
svartsjuka, som kommer hennes hjärta att
värka, hånar. »Howard, er vän? Er
älskare!»
»Hålll Nu skall ni höra mig!»
»Och hvarför?»
»Därför att jag älskar honom!»
»Och det vågar ni säga mig!» Den
blonda skönheten från den tempererade
zonen ställer sig midt emot den
mörkögda från tropikerna, och två ädla
kvinnor stirra på hvarandra, emedan de
älska samme man.
»Därför att jag tillber honom!»
ropar Maria, hvars ögon äro sublima i sin
sanning. »Icke, som ni gör, med
denna världens kärlek, utan såsom en
helig idol; ett helgon, som räddat min
brors lif. Men Howard har varit er
trogen och han har gifvit mig endast
vänskap i gengäld.»
»Och denna ring — min ring —
beviset på min kärlek?» ropar Blanche,
hållande upp den blixtrande stenen för
ögonen på Maria, som hoppar till vid
åsynen af den glittrande klenoden. »Jaså,
ni känner igen den! O, hvarför lät
jag dem inte döda honom, såsom han
dödar mitt hjärta 1»
Men i detsamma hon framstönar detta,
fattas hon af förvåning, ty Maria,
alltjämt blickande på ringen, som blänker
inför hennes ögon, ropar plötsligt: »Den
ring, som Ortiz stal från honom.»
Och den svarte, som rullat ögonen
vid detta uppträde af kristlig lidelse,
mumlar vildt mellan tänderna:
»Anamma Ortiz!»
Mot honom vänder sig Blanche först,
ropande: »Hädelsel Ni förbannar den
man, som i natt skall rädda Howard
Temples lif», hvarpå hon tystnar
förfärad öfver den verkan, hennes ord
åstadkommit.
Ty Maria Vidal hade utstött ett lätt,
flämtande skrik med ett ansikte lika
askgrått som negerns, och hon hade
stönat: *Santissima! Har ni berättat
något för Ortiz, så har ni mördat
Howard Temple!»
»Nej, nej!» ropar Blanche: »Ortiz
är en gammal vän till Howard från
New York, min trogne vän!»
»Ah, det är därför han förrådde
honom. Howard Temple stod mellan
Ortiz och er kärlek.»
»Omöjligt, ni ljuger för mig!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
