Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 10, oktober 1899 - Fången på Cayo Toro. (»A lost American») En berättelse från Kuba af Archibald Clavering Gunter. Öfversättning af J. Granlund. Fjärde boken. Månskensöfverraskningen - Trettonde kapitlet. Brefvet på lif och död - Fjortonde kapitlet. »Ljudet af dessa musköter förkunnar hans öde!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Hör mig och tro icke på lögnen 1»
hviskar den kubanska flickan, ty deras
röst har blifvit låg, hes och missljudande.
»För att rädda min bror lämnade
Howard Teinple honom sitt pass. Hvem
tillrådde detta? Ortiz!»
»Men detta var ju för att skänka
er bror lifvet.»
Maria fortfor emellertid med ord,
som likt en slägga träffade amerikanskans
hjärta. »Howard Temple arresterades
som Luis Vidal. Hvem gaf honom
detta namn ? Ortiz!»
»O, min själ!»
»Howard Temple bar omedvetet
depescher till insurgentledarne. Hvem
hade lämnat honom dem i ett bref från
New York? Ortiz!»
»O Gud! detta bref! Jag kommer
ihåg det nu. Jag såg honom lämna
det i Howards egna händer. Jag börjar
begripa!» ropar den amerikanska flickan.
»Denna ring — underpanten på er
kärlek! Hvem stal den från Howard
Temple, då han var fängslad och
hjälplös? Ortiz!»
Men denna framställning afbröts af
ett rysansvärdt skrik af Blanche. »Ja!
Han hade denna ring på fingret!»
»Och då han började gripas af
för-tviflan, hvem sade honom, att han
uppoffrat Howard Temple, emedan ni
älskade honom? Ortiz!» ropar Maria
med grym sanning. »Och hvem svor
att efter Howard Tempi es död gifta
sig med er? Ortiz!»
Vid detta utbrister amerikanskan med
gräsligt hån mot sig själf: »Ortiz skall
muta vakten? H—ha—ha! Ortiz skall
rädda Howard Temples lif! Hå—hå
—hå! Och Howard älskar mig ännu!»
För ett ögonblick ligger det
hänryckning i tonen, därpå följer en ännu
gräsligare reaktion: » Och jag har dö-
dat honom! Stulit hans lif och strött
ut det för himmelens fyra vindar.»
Och liksom halfblind börjar hon trefva
omkring efter de små papperslappame,
som innehöllo den mans lif hon älskade,
men som nu var tillspillogifvet. Några
pappersbitar får hon fatt i; andra, burna
af den lätta brisen öfver buskar och
blommor och strand och krusad våg, färgas
röda af den nedgående solen, där de
undgå hennes vansinnigt gripande händer.
En hemsk fasa ligger i hennes ögon.
»De förvandla sig i bloddroppar. Min
älskades hjärteblod», ryser hon. »Jag
spillde dem, men jag kan inte
hopsamla dem!» Gripande därvid med
handen om hjärtat, hvilket tyckes söka
slita sig ur hennes bröst, skriker hon
liksom besatt af en ond ande:
»Mördad, därför att han älskade mig!
Mördad, därför att jag älskade honom!
Dödad af dessa händer, som borde ha
räddat honom!» Och med ett stannande
hjärtas svaga rop vacklar Blanche och
störtar omkull lika känslolös som den
korallstrand, på hvilken hennes sköna
kropp faller. •
FJORTONDE KAPITLET.
»LJUDET AF DESSA MUSKÖTER FÖRKUNNAR
HANS ÖDE]»
Allt detta har försiggått på några få
sekunder. Den kubanska flickan och
negern, som förfärade åsett Blanches
förtviflade ångest, skynda fram till den
sanslösa, lyfta upp henne och försöka
återkalla henne till medvetande; ehuru
senorita Maria är nästan lika hvit i
ansiktet som den sanslösa, hjälper hon
till.
De hafva redan hämtat vatten från
kaskaden och hällt det öfver den sanslösa.
Under det de hålla på med dessa
upplifningsförsök, suckar Maria: »Nu
finns ingen, som kan rädda Howards
lif mer än jag!»
»Jo, jag också!» tröstar negern.
»Ja, det är sannt, han var god mot
er som — mot hvar och en», medger
flickan. Efter ett ögonblicks djupt
funderande stönar hon, vridande händerna:
»Jag känner den spanska metoden.
De skola mottaga mutorna; de skola
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
