Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 10, oktober 1899 - Lycka. Skiss af Bronislawa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LYCKA.
Skiss af Bronislawa.
Napoleon gick af och an i sitt
kabinett. Hans steg dogo bort i de
mjuka mattorna. Allt var så andäktigt
tyst därinne. Den glada stora brasan
i den breda marmorspiseln vågade
knappast spraka. De präktiga sirade
möblerna, draperiema, målningarne, allt
liksom sammansmälte i en ödmjuk
andakt för fransmännens käjsare och halfva
Europas skyddsherre.
Nyss hade han mottagit en
ambassadör som lämnat ett handbref från sin
herre och konung. Ett bref som med
sina sirliga vapenstämplar, sin ton af
vacklande själfständighet från den
kunglige afsändarens sida, mellan raderna
innebar en bön om käjsarens mäktiga
ynnest.
Han hade med en nådig nick
af-skedat ambassadören, gått in i sitt
kabinett och slängt handbrefvet på
bordet bland många andra sådana bref.
Så försjönk han i tankar, började
sin promenad rundt, rundt och fram
och åter, åter och fram, med händerna
än i kors på bröstet, än knuten på
ryggen så som han brukade; med
huf-vudet framåtsträckt och ögonen, dessa
en trollkarls ögon, blickande skarpt,
skärande igenom som sabelklingor,
dessa ögon som kunde bringa
människor i glöd, i rasande hänförelse eller
som kunde få dem att darra, blekna,
bli till lefvande is.
Allt var så tyst, bullret från det
stora Paris vågade inte tränga in i
käjsargemaken. Utanför dörren stod
vakthafvande officeren stel och tyst;
utanför palatsets port vankade
soldaterna bistra, oblidkeliga. Hoffolket i
salarne försökte vara otvungna, att
skratta och konversera, men nej, det
ville inte gå. Den ödmjuka tystnaden
inne i käjsarkabinettet trängde igenom
flygeldörrame, tryckte sig på den stele
officeren, gick vidare genom salarne,
•lade sig doft, hötande som alltid öfver
marskalkar, ministrar och hofdamer;
öfver betjäning och soldater.
Andakt!. . . Tystnad! . . . Käjsaren
tänker.
Käjsaren tänker. — Hvad tänker
käjsaren? Hvilken gigantisk idé brusade
nu genom denna fenomenala hjärna?
Hvilken ny plan att få all världen på
knä för »världens herre»?
Napoleon går alltjämt rundt sitt
kabinett, tvärs öfver det, längs öfver det
och åter rundt, medan brasan sprakar,
brinner ner, blir en glödande hög af
kol, bredvid hvilken en annan trotsig
och svart brand reser sig.
Käjsaren tänker, men inte på en
falt-tågsplan, som skall krossa dem som
ännu våga vara hans fiender; inte på
att befästa sin makt, inte på den
stackars kungens handbref, som han slängde
på bordet. — Den store Napoleon
söker lösa ett annat problem.
År jag lycklig?
Den frågan hade trängt sig på
honom, hvarför vet han inte, hvarifrån
vet han ej häller. Den kom så utan
skäl, kom tung, öfverväldigande. Den
frågan måste han ha besvarad nu, den
skall besvaras, ty han vill det, han,
Napoleon, fransmännens käjsare, halfva
Europas skyddsherre.
Han ser sig själf såsom en
främmande, såsom en annan person. Han
ser den obändige, trotsande
korsikanske pojken i det tarfliga hemmet på
sin födelseö. Denne pojke blir den
dystre, tillbakasatte eleven i den
franska militärskolan. Eleven blir den
fattige officeren till sist, som ej har maten
för dagen, som måste undvika
boulevardernas skarpa ljus, för att inte uni-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
