Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 10, oktober 1899 - Lycka. Skiss af Bronislawa - Musik. Bayreuth. Strödda anteckningar från en resa. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och i morgon skulle ministrarne få
sina order om att förbereda freden och
göra hela Europa lyckligt. . . Lycka!
Han gick mot dörren. — Men så
föll hans blick på den stora väggkartan.
Det franska väldet, så otympligt stort,
från Medelhafvet upp mot Nordsjön,
från Engelska kanalen öfver Schweiz,
in öfver midten af Europa, var utmärkt
med röd färg; och stora och små
ensamma röda fläckar funnos här och
där rundt om, betecknande äfven de
napoleonska välden. — Men allt det
andra var i mörkare färger, och det
som beräknats att förr eller senare också
bli napoleonskt var djupt blått. — Den
färgen hade också de brittiska öame.
Kaj saren stannade ofrivilligt framför
kartan. Dragen blefvo så småningom
åter hårda och outgrundliga, och blicken,
denna kalla genomborrande blick, sög
sig fast vid den blåa färg som var
England.
Så stod han en minut, stirrade på
det stolta Albfön, och de vackra
fridfulla tankar, som nyss så befruktande
hade honom i sin makt, de försvunno
en och en så rädda ut i tystnaden, ut
i den påträngande skymningen.
»Inte än .. . inte än kan freden
komma», mumlade han. »England skall
först vara mitt. — Ha, hal» skrattade
han på sitt vanliga skärande sätt ocb
trafvade rundt på den mjuka mattan.
— »Ha, ha! . .. Höll jag inte på att
glömma krämareön!»
Så slog han häftigt upp flygeldörren,
gick hastigt med händerna på ryggen
genom gemaken, där de uppvaktande
bugade sig tyst och djupt.
Han stod grubblande på en balkong,
grubblande öfver lyckan. — »Jag kunde
bli lycklig nu, om ej England vore»,
sade han till sig själf. »Men då jag
har England, är Amerika kvar. Då
jag har ... ta — ta — tal . . . Hade
jag lagt hela detta klot under vår spira,
vore ju himlen ändå kvar. — Sådana
äro vi människor. Vi jaga efter denna
lyckans stjärna, denna slinka, som vi
aldrig hinna ... Jag var henne nära
nyss, men hon kastade väggkartan i
ansiktet på mig ...»
Och den store käjsaren lät hufvudet
sjunka öfver de korslagda armame, en
tår fuktade ögonvrån, en djup suck
höjde bröstet och prässade samman
läppame. — En suck efter lyckan.
BAYREUTH.
STRÖDDA ANTECKNINGAR FRÄN EN RESA 1899.
II.
Nibelungen-ringen hade verkat som
en väldig klimax. Först efter den
sista föreställningen insåg man till fullo,
hvilket väldigt, sublimt verk man hört
och sett. För mig, som — inom parentes
— af en lycklig slump fått mig plats
anvisad bredvid makan till den man, som
skänkt världen detta verk, hade det, trots
alla anmärkningar mot detaljer i
utförandet och mot vissa af de uppträdande,
som jag icke kunde undertrycka, känns
som en värklig fest-cykel, som det
kändes härligt att ha fått Öfvervara. Något
dylikt var det förmodligen som
genomträngde hela auditoriet, då det efter
den väldiga slutscenen i Götterdäm-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
