Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 10, oktober 1899 - Scenen. Våra premièrer. Af Don Diego
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÅRA PREMIÉRER.
Svenska teatern har gett »Stora
syster» af Jules Lemaitre. Det är ett
spirituellt kåseri om en gammal präst, som
af Herren välsignats med en massa
flickebarn, hvilka i första akten finna
sina respektiva älskare — alla utom
»stora syster». Ni har måhända sett
denna typ i värkligheten — det är hon,
som är van att uppoffra sig, försaka
och lida, medan syskonen tumla om
och roa sig — hon står vid spisen,
medan de andra pussa sina kurtisörer
i bersån, hon stoppar systrarnes
strumpor, som dessa sedan nöta ut på
kär-leksspring. Det är denna undergifna,
unga kvinna, som aldrig finner sin
motsvarighet hos det andra könet, som
trånar sig blek och finner sitt nöje i
välgörenhet. Hon älskar en man i
hemlighet — åtminstone är det så i pjesen,
där han är präst — denne kommer till
henne i en kärleksangelägenhet, hon
tror, att han menar henne, och för ett
ögonblick blossar hon upp i lifshopp
— men så sjunker hon tillsammans i
förkrosselse, när adjunkten säger, att
det är hennes syster, han menar...
Så tar systern hennes kärlek ifrån henne,
och de nygifta flytta ut i världen. De
komma en dag tillbaka — då har
systern bedragit sin alltför tråkige
prästman och de komma hem för att
försonas. Det är som om vetskapen om
detta brott äggat stora syster, och i ett
ögonblicks hänförelse — på en fast en
sommarkväll, då månen skiner in
genom lusthusets vinranksomslingrade
fönster, glömmer hon sig och sjunker till
bröstet af en ung husarlöjtnant, som,
mellan tvinnandet af sina mustascher,
svär henne dyra kärlekseder. Men blott
en sekund — strax därefter rusar hon
ut ur trädgårdspaviljongen till de öfriga
gästerna. Stor skandal! Hvad är den
lättsinniga systerns planlagda bedrägeri
mot denna korta, ljufva förvillelse af
en människa, som ständigt försakat!
Föräldrame voja sig öfver henne —
de hade aldrig kunnat tro något sådant
om henne. Fadern ber henne vända
sig till Gud i bönen. Hon afvisar stolt
hans religiösa svammel. Han blir
förskräckt öfver barnets ogudaktighet. Men
nu är det systern, äktenskapsbryterskan,
som, till en slags gengäld för att hon
en gång tog från stora syster hennes
älskade — tar denna i försvar.
För-äldrarne förlåta henne omsider.
Löjtnanten anhåller genom en onkel, som
umgåtts i huset och som länge varit
stora systers förtrogne vän, om hennes
hand. Hon afslår, hon har aldrig
älskat honom. Då friar onkeln, som
gudskelof h varken är skallig eller
lastgammal, för egen del — de ha ju
kännt hvarandra sedan länge. Han får
ja, och stora syster får sin egen härd
och, som vi hoppas, bam och blomma.
Allt detta är framstäldt på den kände
franske dramaturgens kvicka,
underhållande sätt, om man ock tycker att
de tre första akterna i sin kåseriton ej
så strängt hänga tillsamman, medan
den fjärde beundransvärdt höjer och
afslutar historien, i hvilken finnes fullt
upp af satiriska slängar och komiska,
ibland kanske litet ansträngda,
situationer. Till dessa hör den, hvari yngsta
syster, en liten rar satbyting — roligt
spelad af fröken Håkanson, som tycks
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
