Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 11, november 1899 - Uppgörelse. Bild ur lifvet. Af Nanna Wallensteen (Sven Ljung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gick några steg framåt stigen; han
följde henne tigande.
»Och dock är det blott en åtta,
nio veckor sedan», fortfor hon. »Jag
minns som det varit i går, när båten
kom, som förde er till vår ö. Jag
ser er ännu, sådan ni stod på däck
i skenet af solnedgången, just då
båten lade till.»
»Och i morgon reser jag», sade
hon sakta.
»Ja, ni reser och våra vägar skiljas
— kanske för lifvet» — sade han
med en tung suck.
Hon vände sig tvärt om. — Hon
hade blifvit hvit om kinden, och de
mörka ögonen sågo på honom med
blicken hos en vingskjuten fågel.
Omedvetet knäppte hon samman de
fina, hvita fingrarne och stod liksom
afvaktande framför honom.
»Det är inte möjligt?» kom det
liksom pressadt fram ur hennes bröst.
Det ryckte i hans läppar och hans
armar; han tyckte han skulle velat
ge henne sitt lif om han vågat, om
han kunnat fa draga henne intill sitt
bröst. Hon såg huru upprörd Tian
var och blef röd om kinden vid
tanken på de ord hon sagt. — — —
»Jo, Margtet, det är möjligt»,
hvi-skade han häftigt upprörd. »Vi
måste skiljas, vi måste, vi måste.» Han
steg fram helt nära henne, grep om
hennes handled och drog henne ett
par steg med sig in i skogen.
Där låg en kullfallen fura, bruten
af stormen eller blixten. På dess
bruna skrofliga stam nödgade han
henne att slå sig ned och satte sig
vid hennes sida. Han hade blifvit
alldeles mörkröd i sitt ansikte och
de stålgrå ögonen blänkte svarta.
»Vi två mäste ha en uppgörelse,
ett slutkapitel på vår sommarroman»,
sade han häftigt. »Ni måste höra
mig, Margret, innan vi skiljas.
Vill ni?»
»Ja!» sade hon blott och såg ned
på mossan vid sin fot. Huru sma-
ragdgrön, huru skiftande fin den var
med små krusiga strån eller blad,
huru mjuk, sä mjuk att hennes fot
sjönk ned i den!
»Men ni måste på förhand lofva
mig öfverseende, öfverseende och
barmhärtighet», hviskade han hest
och grep hennes hand som han
behöll i sin.
»Jag lofvar det», svarade hon
allvarligt och lade sin andra hand på
hans och såg full af innerlig kärlek
och förtroende in i hans feberheta,
oroliga ögon. »Hvad hälstniänmå
ha att säga mig: intet i världen kan
rubba min aktning, min tillit till er.»
»Tack, Margret, tack! Nu blir
det mig lättare att bikta för er»,
svarade han och ett drag af ro lade
sig öfver hans drag.
Han såg djupt in mellan
trädstam-marne omkring dem. Hans öga
förirrade sig liksom i ett osynligt fjärran,
i ett för längesedan förgånget lif.
Vinden sjöng och susade i trädkronorna
öfver dem, bin och flugor surrade
omkring dem, i väster glödde solen
och sköt sina klara, blänkande
strålar rakt genom stammarne. Han
hämtade djupt efter andan.
»Margret», sade han stilla, »kan
du förstå eller fatta, att en ung mans
väg kan gå öfver många klyftor och
stötestenar att den kan irra sig in
i månget snår, där ej utgång eller
räddning finnes? — Kan och vill du
följa mig in i en dylik
återvändsgränd och ryggar du inte tillbaka
för mig sedan?»
»Nej, aldrig, Viktorl»
Hon hade för första gången nämnt
hans dopnamn, och ett drag af
solljus lycka drog öfver hans mörka
drag.
Han tryckte hennes hand och
fortfor: »Ja, äfven jag föll i frestelsens
snara, äfven jag blef bedårad af ett
vackert kvinnoansikte och hängaf
mig med ynglingens besinningslöshet
åt nuet, gaf löften för lifvet, löften
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
