Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 11, november 1899 - Uppgörelse. Bild ur lifvet. Af Nanna Wallensteen (Sven Ljung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som sedan blefvo mig tunga som
slafvens bojor* — han strök bort
svettpärlorna som uppstego i hans panna
och släppte hennes hand. — *Bojor»,
fortfor han, »löften, som jag dock
aldrig kunnat undkomma, plikter,
som jag aldrig kunnat undandraga
mig!»
Han vågade ej se på henne och
ej hon på honom. Det blef med
ens så förfärande tyst omkring dem.
Hon tyckte hon for, förd af vinden,
miltals bort ifrån honom, och
vinden, som skilde dem, var kall som
fjällvinden och stelnade hennes blod
till is.
»Margret», hviskade han, »du
lof-vade mig dock barmhärtighet!»
Hon såg på honom. Det
behöf-des ej mer än detta utrop, denna
blick. Med en moders outtömliga
hängifvenhet och allt uppslukande
kärlek strök hon smekande och
lugnande hans arm och klappade blygt
hans hand.
»Jag älskar dig», hviskade hon
enkelt.
Han sprang upp, det for en glans,
en ungdomskraft, en fläkt af
stolthet och jubel öfver honom.
Ögonblicket därefter böjde han sig djupt
ned på den gröna mossan och lade
sitt hufvud i hennes knä, och så brast
han i gråt — i hejdlöst gråt utan
tårar och snyftningar, men hela hans
kraftiga gestalt skakade, och de
darrande armarne slog han häftigt
omkring henne.
»Om du visste, om du visste»,
kom det i långa afbrutna ord, »om
du visste, hvilket helvete jag burit
på hela min ungdomstid, hela min
mannaålder. Minnet af hvad som
varit, af min lättsinniga förbindelse
med dess förhastade löfte att aldrig
som make tillhöra någon annan
kvinna, har marterat mig till döds.
Allt hvad jag kunnat förtjäna, arbeta
ihop, spara, har gått till den
vampyren, som blef mor till mitt barn,
som jag dock älskar, fastän jag ändå
ej kunnat för dess skull binda mig
vid modern. — Du förstår nog, att
äfven jag mången gång kännt lifvet
tomt och glädjelöst utan hemlif,
make och barn; du förstår nog, att
när man kommit till min ålder skriar
och ropar det inom en efter allt
detta, men lik en spetälsk har jag
alltid måst draga mig bort, lik en
utstött förrädare har jag smygit mig
undan. Med den mest raffinerade
grymhet har hon hållit mig kvar
och hotat med skandal och vanära.
Och jag har varit för fattig för att
kunna köpa henne med tusental.»
Han reste sig till hälften upp och
såg på Margret och fortfor: »Så vet
du nu allt, min älskade, och förstår,
huru jag kan låta dig fara utan att
dessförinnan be dig bli min hustru.
Du anar dock inte, kan aldrig ana,
hvad den försakelsen kostar mig.»
Han reste sig till hälften upp och
gick fram och åter mellan
trädstam-marne. Hans ansikte var dödsblekt
och stora, tunga tårar stodo i hans
ögon.
Afven Margret hade rest sig. —
All känsla af lifslycka, allt hopp om
framtid och glädje hade försvunnit
inom henne, men hon bekämpade
sin egen sorg för hans och tyckte
sig vilja gifva sitt lif om hon blott
kunde köpa honom frid och frihet
åter. — Långsamt nalkades hon
honom och ställde sig i hans väg.
Det låg liksom ett förklaradt drag
öfver hennes ljufva ansikte och
hennes ögon lyste af innerlig kärlek.
»Min älskling», sade hon stilla och
räckte honom sina händer, »jag
tackar dig för ditt förtroende och
förstår hvad det kostat dig att gifva
det, men jag ber dig, förtvifla inte,
utan minns, att då lifvet synes oss
som mörkast låter Gud. solen åter
lysa. Och kom ihåg, att så länge
jag andas skall hvarje suck, hvarje
slag af mitt hjärta tillhöra dig.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
