Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 11, november 1899 - Fången på Cayo Toro. (»A lost American») En berättelse från Kuba af Archibald Clavering Gunter. Öfversättning af J. Granlund - Femtonde kaptilet. »Den första kyssen, den sista kyssen»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vid dylikt, att snart förtjäna sin dollar,
ehuru snåret är tätt och mörkret
inträder fort, men de ha till sitt bistånd
några ofantliga cocuyos*, som flyga
likt elektriska ljus genom småskogen.
Trots lite motstånd släpa de ut den
förtviflade mr Smith från en klunga
törnbuskar till hans herre, som rynkar
pannan åt honom, sägande: »Diablo!
Nytt försök att rymma, min amerikanske
medborgare, och upprorisk på köpet?»
Ty Pomp blänger på honom och mumlar:
»Men du skall få på moppe därför
hemma hos mig. Är du inte rädd
ännu för spansk ogarfvad hud, hva’?»
Därpå befaller Domingo: »För bort
honom och bind honom i min hydda I»
Och karlarne begagna
muskötkolf-vame mot den stackars negern och fösa
honom skyndsamt uppför stigen.
Efter att hafva funnit Pomp söka
den spanske spionen och hans hejdukar
naturligtvis inte vidare, hvarigenom en
stor fara undgås af den kubanska
flickan, som ligger flämtande likt en
jagad dufva i ett snår strax bredvid.
Mendoza har vändt sig om och går
mot stigen, då Ortiz, kommande hastigt
utför backen, åtföljd af löjtnant
Gon-zales, hejdar honom. Ignacio säger:
»Låt karlarne fortsätta! Vi ha följt
er hit. Denna plats lämpar sig bättre
för vårt samtal än närmare fortet.»
»Jag står till er tjänst, Ortiz, amigo
miol* skrattar Mendoza. »Hans råd
betyder i allmänhet pängar, eller hur,
Gonzales? Är det angående min vän,
nummer 93, som skall skjutas i
morgon bittida?»
Men en blick från Ignacio råder
honom att hålla tand för tunga, till
dess soldaterna kommit ur hörhåll. För
att öfvertyga sig därom tager Gonzales
några steg uppför backen, hvarpå han
återvänder och säger skarpt: »Allt är
tryggt. Ingen skall höra oss. Nu,
Ortiz, låt mig nu höra er plan, men
kom ihåg, att om inte ert guld väger
bra mycket, så kommer jag inte att
ta den i öfvervägande!»
»Skulle tusen dollars vara nog?»
»Diablo! Nej! Inte för hvad ni
begär. Om öfverste Villalonga hade
en aning. . .»
»Två tusen?»
»Samma svar!» säger löjtnanten.
»Dessutom måste jag komma med
på ett hörn!» infaller Mendoza.
»Femtusen då?»
»Och vi dela!» ropar Domingo vildt.
»Nej, jag tar alltsammans!» hånar
den spanske löjtnanten.
Efter något prutande göres saken upp.
Gonzales får sina femtusen och
Mendoza erhåller ytterligare femtonhundra
för sina tjänster; och pänningame skola
betalas i förskott.
»Jag har en växel», anmärker
Ortiz, »som kan inkasseras hos hvarje
köpman eller bankir i Caimanera».
»Nå, då gå vi dit och hämta
plurin-garna i afton, innan vi göra affär; ty
pänningarne måste utbetalas först!»
anmärker officeren.
»Sedan hasta muerto», * tillägger
spionen.
Detta ultimatum af sina kolleger går
Ortiz in på. Han vet, att de inte
inlåta sig på någon sådan aflar med
honom eller med någon annan häller
för resten på kredit.
»Kom nu fram med detaljerna!»
säger löjtnanten brådskande. »Jag
måste vara tillbaka i och för
vaktombytet, enär jag är vakthafvande officeren
för natten.»
»Ja, det är också orsaken, hvarför ni
håller dessa femtusen dollar!»
anmärker Ignacio skrattande. »Skulle ni vilja
vara god och ge mig lite eld, sefior
Mendoza?»
Och de tre, dragande väldiga bloss
ur sina cigarretter, dryfta fullkomligt
obesväradt Ortiz’ djäfvulska plan.
»Ni måste ställa så till, Gonzales,
att nummer 93:s bojor tagas af och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
