Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 11, november 1899 - Fången på Cayo Toro. (»A lost American») En berättelse från Kuba af Archibald Clavering Gunter. Öfversättning af J. Granlund - Femtonde kaptilet. »Den första kyssen, den sista kyssen»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att dörren till hans cell är öppen, ufan
att han misstänker, att det ligger
något förräderi med i spelet.
»Detta är en lätt sak», anmärker
Mendoza. »Vi ska låta hans före detta
amerikanske slaf tro, att han hjälper
sin forne herre nummer 93 att rymma.
Diablo l Sedan han passerat genom
mina händer en timme härefter, skall
seflor don Pomposo Smith vara
färdig att gå i elden för att komma ifrän
mig!»
»Men», infaller löjtnanten, »det är
öfverenskommet, att nummer 93 inte
får rymma värkligt. Detta skulle bli
min undergång hos min förman!»
»Ja visst! Vi skjuta honom här!»
genmäler Ortiz. »Det är äfven
upp-gjordt, att nummer 93 skall möta
båten på denna punkt. För att göra
•det måste han komma ned för den
här stigen. Mendoza kan taga några
få af ert folk och dölja sig bakom de
här klipporna. Stigen kommer att
bringa den flyende fången inom tjugo
steg från deras gevärsmynningar, och i
månskenet, som kommer att bli starkt
vid tolftiden i natt, kunna de inte
bomma på honom.»
»Nej, han är förvisso en död man!»
mumlar Gonzales.
»Tror ni, jag skulle vilja se nummer
93 komma undan, då Maria älskar
honom; då jag vill se hans hjärteblod?»
brummar den spanske spionen.
»Men sedan ni öfvertygat er om
hans död, så måste jag ha nummer
93’s kropp,» säger Ortiz ifrigt, »så att
jag kan släpa den till båten för att
visa, att jag riskerat mitt lif för att
rädda honom!»
»Cierto! Och jag skall skjuta ett
hål genom er hatt för att antyda, huru
mycket ni satte på spel i saken»,
grinar Mendoza.
»Nå, då är affären klar!» säger
löjtnanten brådskande.
»Ja, allt utom en detalj», anmärker
Ignacio uttrycksfullt. »För att vara
-absolut säkra för misstag, Gonzales,
får nummer 93 inte släppas ut, förrän
klockan i Caimaneras kyrktorn slår
tolf. Och så måste ni instruera era
soldater, Mendoza, att skjuta den
förste, som kommer nedför stigen efter
midnatt. Detta skall sätta oss i
säkerhet för att intet misstag begås ens i
mörkret.»
»Jag förstår! Den förste, som
kommer nedför den här stigen, efter det
klockan slagit tolf.»
»Kom noga ihåg det, Mendoza!»
hviskar Gonzales; därpå fnissar han:
» C asp it o! Ni kunde annars skada vår
käre vän här, som kommer att hålla
sig här på stranden, om ni inte noga
iakttager detta.» Därnäst ropar han
ifrigt: »Och nu efter pänningarne!»
»Ja, visst!» säger Ignacio raskt och
lycklig. »Ni och Mendoza erhålla
pän-game, och dessutom har ni den
fördelen att skjuta en rymmande fånge,
Gonzales.»
»Och ni — hvad vinner ni,
högsinte Ortiz?» hånar löjtnanten.
»Jag? Jag fiLr ett hinder
undan-röjdt — och en skön amerikanskas
tacksamhet!» genmäler Ignacio mildt.
De klättra därpå uppför stigen, ty
nu tyckas både Gonzales och Mendoza
angelägna om att lägga vantarne på
pänningarne.
»Och nummer 93, hvad får han?»
skrockar spionen. »Nummer 93 han
får kulorna! Ha! ha! ha! Det gör
Mendozas hjärta godt!»
Hans ohyggliga munterhet är det
sista, som tränger till Maria Vidals
vakna, men rysande öron från denna
infernaliska konklav.
Två minuter efteråt kommer den
sista stenen, som lossats af deras fötter,
rullande nedför klipporna, och den
sista vajande ormbunken utmed stigen
är stilla. Flickan, som legat flämtande
i djupet af den mörka småskogen, där
detta snygga triumvirat hållit sitt
blodsråd, glider nu försiktigt ut på den
öppna glatsen, med en onaturlig
klarhet i sina mörka ögon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
