Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 11, november 1899 - Fången på Cayo Toro. (»A lost American») En berättelse från Kuba af Archibald Clavering Gunter. Öfversättning af J. Granlund - Femtonde kaptilet. »Den första kyssen, den sista kyssen»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon för handen till bröstet och
flämtar: »Som jag misstänkte. Det finns
nu blott en sak, som kan rädda mitt
hjärtas utvalde! Min bror och hans
män måste vara här i tid! I bästa
fall kommer det att dröja timmar!
O himmel, hvilken ångestfull väntan ! —
men jag kan ej göra något annat än
att vänta här och säga Luis, hur han
skall hjälpa den man, som, gud tröste
mig, jag älskar!»
Med en suck kastar Maria sig på
en liten bänk af vild jasmin och
heliotrop, ehuru hon ej känner deras doft,
och ligger väntande bredvid den
plaskande kaskaden, medan vinden
stundtals bär till henne från den aflägsna
staden det svaga ljudet af kyrkklockor,
som når hennes öra och säger henne
de förflytande timmarne.
Derpå gripes hennes modiga, men
dock kvinnliga själ af fasa för mörkret
och natten och den ensliga tropiska
skogen; för första gången under sitt
unga lif är hon ensam och
obeskyddad. Den djupa ensamheten, det
bläcksvarta mörkret kunde ha krossat
hennes ande, hade det icke varit för de
tusentals cocuyos, som med varierande
färgskiftningar och framslungade
strålar upplysa snåren och förvandla dem
till ett féland, illumineradt af magiska
ädelstenar, som lysa endast om natten.
Så väntar flickan, lyssnande efter
något ljud, som kan antyda för henne,
att hennes brors skara är i antågande.
»Äfven fastän stigarne äro branta, skall
Tado föra hit dem i tid», tänker hon
tillitsfullt, och två eller tre gånger
spritter hon till, uppryckt af bullret från
någon kringstrykande vild hund, aguti
eller iguana, ty de kubanska skogame
innehålla inga stora vilddjur.
Nu reser sig plötsligt öfver mörkret
den stora tropiska kubanska månen,
rund som en eldsköld, men spridande
det mildaste ljus och skapande
fantastiska skönheter af de vajande
palmerna, de fjäderlika bamburören och
de krypande vinrankorna och slinger-
växterna. Den lifliga grönskan af hvarje
blad blir ännu lifligare, de klara
färgerna på hvarje blomma bli ännu
finare. Landbrisen fläktar mildt öfver
henne, liksom komme den från en dams
solfjäder.
Det är ett tropiskt paradis och inom
detta en kvinna med ett bristande
hjärta, som tänker: »Jag skall rädda
honom! Då skall han välsigna mig.
Men, o Dios de mi madre *, jag har
sett hennes skönhet! Han skall vara
för hennes armar, icke för mina! Han
skall segla bort, och dessa grymma
vågor skola för evigt rulla mellan min
älskade och mig.» Därpå förklaras
hennes ansikte i sin högsinta glöd och
hon ropar: »Han skall vara fri och
lycklig — det skall vara nog för den
lilla kubanska flickan, som gaf honom
sin första, sin enda kärlek.» Och dock,
gripen af sin lidelses kval, snyftar hon:
»Och jag skall — i hela mitt lif —
veta att han tillhör en annan. I
hennes armar skall han glömma mig, men
ändå skall jag rädda honom! Till och
med för henne, som föraktade mig,
emedan han satt sitt lif på spel för
min bror — nej — nej, emedan jag
älskar honom — alltid honom! Howard,
min glädje, min förtviflan, Howard!
Estrella de mi alma /»**
Plötsligt smyga sig tysta steg
bredvid henne och i hennes öra
hviskas: »Ja, ja, Tado har letat rätt
på er!»
»Gud vare lof!» ropar den unga
flickan uppspringande. »Min bror är här!»
’bDentro de poco/»***
»Och du vågar säga mig ’inom kort7»
ropar hon; därpå frågar hon oroligt:
»Men du fann honom och framförde
mitt budskap?»
»Ja, men don Luis hade flyttat sitt
läger. Det tog mig längre tid. Han
skall vara här om en halftimme.»
* O min moders gud!
** Min själs stjärna.
••• Inom kort.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
