Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 11, november 1899 - Henrik VIII:s sex drottningar. Ett mörkt blad ur Englands historia. Öfversättning för Varia af H. Winther - Musik. Revy. Af Filippo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för alla de brott drottningen begått,
innan hon blef hans hustru.
Catharina, såsom varande en Howard,
var katolik — som härtigen af
Norfolk, familjens öfverhufvud, ännu i dag
är — och man fruktade, att hennes
inflytande öfver Henrik var så stort,
att den gamla religionen åter kunde
införas, till Cranmers fördärf. Något
måste därför göras och drottningens
förflutna lif blef frågans lösning. Då
Henrik läste papperet, blef han
ursinnig, icke på Catharina, utan på
hennes anklagare, och befallde att en sträng
undersökning skulle äga rum.
Sanningen kom i dagen. Då Henrik hörde
den, brast han i gråt inför sitt råd;
men det gafs ej annat än döden för
der; olyckliga drottningen. Konungen
måste bli fri. Och så förde Cranmer,
som beseglat och upplöst tre
äktenskap, sin andra drottning till
stupstocken.
Henriks sista hustru, Catharina Parr
gifte sig med honom mot sin vilja.
Hon hade haft två män, hennes
förste lämnade henne som änka och
arf-tagerska redan vid femton års ålder;
hennes andre, Lord Latimer, var nyss
död, då Henrik kom och friade till
henne. Hon hade andra friare, men
de drogo sig tillbaka, och som
vanligt fick konungen sin vilja fram. Hon
var en mild kvinna, som utöfvade stort
inflytande på hans barns lif och lät
dem komma i åtnjutande af fordelarne
af hennes fina uppfostran och goda
omdöme, och då Henrik dog,
lämnade han henne som en mycket
lycklig änka.
REVY.
Fru Norrie — eller som man af
gammalt hälst benämner henne — Anna
Petterson har gjort en hastig visit i
Stockholm och på en af sina omtyckta
v isaftnar låtit oss höra, att hennes
humor flödar lika rikligt som någonsin,
och att hon som få förstår att krydda
sitt sångföredrag med vare sig fin
spiritualitet eller saftig komik. Yvette
(iuilberts repertoar hade hon
emellertid denna gång förståndigt nog låtit
\ara. Den ryktbara »diseusens» sånger
äro ju också i allmänhet föga
uppbyggliga, och skall man stå ut med dem,
så är det endast hennes egen konst,
hennes in i de minsta detaljer
vidunderligt utmäjslade och dock oftast
mer antydande än understrykande före-
drag, som kan förmå en därtill. Fru
Norries föredrag, som hos oss gällt för
att vara tills petsadt parisiskt,
föreföll bredvid Yvettes — särskildt i
dennas egna sånger — - endast som en
klumpig och icke så litet öfverdrifven
efterbildning, det märkte man redan
innan man hört Yvette. Det må i
stället vara vår landsmaninnas stolthet
att äga sin egen repertoar, som hon
behärskar som ingen. Och det har
hon också i Frödings visor, hvilka hon
utför med en drastik och en friskhet,
som nästan trotsa all beskrifning. Som
bevis på hennes mångsidighet kan gälla
den värkliga finhet och känsla, hon
förstod att inlägga i den gamla franska
visan (af Dalayrac) om bondflickan, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
