Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 11, november 1899 - Scenen. Mounet-Sully. Af O. R.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MOUNET-SULLY.
(Se porträtten sid. 653.)
De stora tragiska skådespelame äro
tunnsådda, och några nya tyckas icke
uppstå. Rossi är död, och
Mounet-Sully är gammal, hvilket emellertid icke
hindrar den utmärkte franske tragikern
att göra en europeisk tourné. Han
kommer härunder, som bekant, att äfven
uppträda i Stockholm.
Mounet-Sully har i många år varit
Théåtre Frangais’ i Paris stolthet. Hans
namn på affischen var liktydigt med
ett proppfullt hus och mycket bifall.
Han är numera, efter Got’s afgång,
teaterns doyen— äldste sociétaire — och det
var i denna egenskap, som han, då la
Comédie’s direktör, Clarétie, var
bortrest, mottog konung Oscar, som vid
sitt senaste besök i Paris bevistade en
föreställning å Théåtre Frangais.
Mounet-Sully kom till nyss nämnda
teater på en tid, när denna låg i
lägervall. Det var efter fransk-tyska kriget.
Perrin hade blifvit teaterns direktör,
och denne teaterkloke person förstod
genast, att hvad man efter krigets
olyckor ville ha var tragedier, Corneille’s och
Racine’s. Alltför länge hade den
demoraliserande operettmusiken ljudit från
boulevarden. Nu gällde det för
Théåtre Frangais att visa, hvad den stora
konsten kunde uträtta!
Men huru spela tragedi utan en
framstående tragiker, som kunde skänka
värkligt lif åt hufvudrollema? Det lär
ha varit Bressant, Mounet-Sullys lärare
vid konservatoriet, som erinrat sig denne
och rådt Perrin att söka upp honom.
Detta var icke alldeles så lätt, ty
Mou-net-Sully, som efter sina icke vidare
lysande studier vid konservatoriet utan
större framgång spelat på den
teater-älskande Ballande’s matinéer och å
Odéon samt sedan deltagit i kriget,
hade nu, i sin förtviflan att icke göra
sig gällande, formligen gömt sig. Han
uppspårades dock och debuterade 1872
på Théåtre Frangais i Orestes’ roll i
Andromaque. Och han tog publiken
med storm! När han sedermera fick
Sarah Bernhardt till medspelerska i
tragedierna, kan man lätt förstå, att en
sann blomstringstid var kommen för
de gamla tragedierna liksom för det
stora dramat i allmänhet. Mounet-Sully
var den nye Talma, och det sades högt,
att Talma icke varit bättre än han.. .
Om man nu fått ögonen öppna för
Mounet-Sully’s förtjänster, så dröjde det
icke häller längre, innan män också
fick det för hans fel. Men, sade man,
de kunna nog bortarbetas. Emellertid
blef det, oaktadt alla Perrin’s
bemödanden och oaktadt alla goda råd från
kamraterna och kritiken, ingenting af
med »bortarbetningen». Mounet-Sully
blef ständigt den samme — och det
har han varit tills nu.
Han har varit en genialisk artist,
som spelat på inspiration. Han har
icke förstått att lägga ett nyttigt band
på sig, att skola sig — ehuru
naturligtvis tiden och erfarenheten likafullt
gjort åtskilligt — utan han har alltid
spelat »i himmelens höjd». Man kan
häraf lätt förstå, att Sarcey kunnat i
en och samma 7>w/.y-följetong förklara
t. ex., att »i måndags var Mounet-Sully
dålig, men i fredags spelade han
gudomligt.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
