Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 11, november 1899 - Scenen. Mounet-Sully. Af O. R. - Våra premièrer. Af Don Diego
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mounet-Sully har af naturen fått
mottaga stora gåfvor. Han var i sin
ungdom oeh sin mannaalder — han är
för öfrigt icke mer än 59 år, men har
haft oturen att bli halfblind — den
vackraste karl, man kunde se. Hans
växt var fulländad, och h varje rörelse
var full af stolthet och smidighet. Han
bar sitt hufvud kungligt högt, och
ögonen kunde formligen skjuta blixtar,
medan näsborrame darrade och de hvita
tänderna lyste. Jag minnes så väl
Mounet-Sully från första gången jag såg
honom. Han spelade Saint-Mégrin i
den äldre Duma’s Henri III et sa cour.
Det var en riddersman, det var en
älskare —■ jag tyckte, att det var en ung
gud, som nedstigit till jorden! Så
vacker och ståtlig var Mounet-Sully,
och hur han kunde rasa i kärleksglöd!...
Jag såg honom sedermera i åtskilliga
gånger, i Ruy Blasf Hamlet, Zaire
o. s. v. För mig var han en värkligt
stor skådespelare, tack vare den äkta
patos, som fyllde hans spel. Nog
»rasade» han ibland för mycket, nog
slungade han ut många versrader i alltför
svindlande fart för att sedermera dröja
vid och tungt betona, andra — men
ack, hur hänförande var icke hans
stämmas klang! Det lät stundom som en
hel orkester — ja, nog var han mycket
ojämn, mycket otämd, men hvad är
mera storartadt än en naturkrafts vilda
utbrott, och häraf gör Mounet-Sully
intryck.
»Mounet-Sully är» — skrifver Edvard
Erandes i sin Fremmed Skuespilkunst
— »en väckare. Han äger gnistan, som
så många goda skådespelare sakna.
Däremot fattas det honom allt det, som
kan läras, d. v. s.: som andra kunna
lära, icke han. Icke desto mindre är
han för ögonblicket den franska
teaterns störste, kanske ende tragiske
skådespelare.»
Detta skrefs 1881, men tiden har
knappast jäfvat någöt häraf. Att
Mounet-Sully dock lärt något har jag förut
förklarat — så att man icke får tro, att
man skall få se en vilde! — men att
den franska teatern saknar en
efterträdare till Mounet-Sully är blott alltför
sannt. Albert Lambert har alls icke
Mounet-Sully’s geni, liksom denne,
tyvärr, icke har Rossis konst...
O. R.
VÅRA PREMIÉRER.
August Strindbergs »Gustaf Wasa»
å Svenska teatern vardt en af dessa
kolossalsuccéser, hvilka en
»premiére-häst» räknar som, tyvärr alltför sällan
förekommande, milstenar på sin väg.
Början af pjesen verkade nog
tämligen poesilös. Den var kanske väl
lärorik. Men sedan fingo vi desto
mindre Odhner. Författaren slängde
läroboken i vrån och lät sitt geni spruta.
Och fastän han placerar sin diktnings
fontän på historisk mark, låter han det
moderna lifvet bryta sig i dess
strålar. Vi känna igen vår egen tids
ångest och resignation.
Kung Gösta går inte på styltor.
All falsk uppblåsthet är borta.
Kungen och alla de andra äro människor,
liksom vi. Historien har ryckt oss
närmare. Det är inte ett historiskt
drama, såsom det rättrogna
»Bröllop-pet på Ulfåsa» — det är
profan-historiskt. Härmed är en ny scenisk
genre införd hos oss, med släp af
anakronismer. Förf. påpekar själf
ana-kronismernas befintlighet och
nödvändighet »för dramats teknik». Häremot
är intet att invända, då så många
snillrika tankar, så mycken lifsmognad, så
mycket strålande humör ges oss. Vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
