Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:o 11, november 1899
- Våra premièrer. Af Don Diego
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en blixtlik belysning öfver hela lifvet.
Det stora ordet här är hvad Olaus
Pe-tri säger om »ungdomens
Alexanders-sorg» (att icke ha mer att bryta ner).
Det är resignationens kulmen i denna
resignationens lofsång. Att ha eröfrat
allt — och så finna tomheten! . . .
Spelet var godt äfven hos de
mindre framträdande. Bland damerna
var fru Sandell lyckligast som Agda,
värdshusflickan, hvars vis-å-vis, Jakob
Israel, markeradt speltes af unge hr
Gösta Hillberg, tydligen i
framåtgå-ende. Tyvärr verkade hr G. Ranfts
Hermann Israel, den stolte
lybecka-ren, allt för mycket staty. Att han
som vanligt var fysiskt öfverväldigande,
faller af sig själft. Två dalkarlar
speltes med saftig karaktäristik af hrr
Olsson och Riego. Och den unge
Regi-nald varmhjärtadt af hr Södergren.
* *
*
Jag glömmer aldrig, när jag första
gången hörde »Orfevs i underjorden»,
hur jag fråssade af detta Offenbachska
lifsglädjebål. Sedan jag hört
bachan-tinnans eldiga dityramb, ringde det:
Evoé! Evoél i mina öron hela natten.
Och många nätter och dagar. Hvad
var »Sköna Helena» mot detta? Om
den var nyckeln till den Offenbachska
olympen, var »Orfevs» olympen själf.
Gudarne leka med oss — låt oss leka
med gudarne! Här kommer denna
humoristiska världsuppfattning till sin
högsta befriande potens.
Fru Emma Meissner sjunger än i
dag Eurydice. Är det inbillning af mig, ’
att hon sjöng mera yrande,
elektrise-rande förr? Lägger icke den
resignation, som är årens frukt, sordin öfver
oss alla? Säkert är, att hon fortfarande
var förtjusande — ja, till det yttre
ännu mer än förr. Hon har ätit ur
lduns korg, men i något äpple har
funnits efrertänksamhetens kärna. Men
blir icke lifsglädjen därigenom mera
fin och vinnande?
Hr Ringvall hade som Jupiter an-
lagt en rolig »satkärings» — eller
Me-dusa-mask och var lika lustig som för
flere år sedan. Han vitsar mycket
ogeneradt, liksom hr Strömberg, hvars
Orfevs, gnidande på fiol, med grinig
uppsyn, i helskägg, glasögon och
la-gerbärsblad kring hufvudet kom alla
sina vänner att skratta. Man tycker
ibland, att man är fånig, när man
skrattar åt hans vitsar, men jag tror,
att man skulle tycka sig vara fånigare,
om man inte skrattade. Så oskyldig
är han i själfva verket och så
omedelbart komma stundom hans roligheter.
Alltså må man släppa gäcken lös!
Jag önskar, att hr Svensons Pluto gjort
detsamma. Nu var han så orimligt
patetisk och tragisk. Det föreföll mig,
som om han såge Kungl. teatern i
perspektiv och nu gick där nere på
Vasan och repeterade Mefisto i förväg.
Asch, Oflfenbachs Pluto är inte Mefisto,
men en travestering af Mefisto-idén. Att
man inte kan begripa det, när man
förresten visar intelligens! Hr Svensons
röst klang fullödigt och kärnfriskt denna
afton. Och dock öfverträflfades den
af Oskar Bergströms, hvilken nu som
John Styx gjorde entré på Ranfts tiljor
med harangen: »När jag var prins utaf
Arkadien». Bergströms stämma är en stor
malmklocka, i hvars välljud man kan
hvila sina trötta tankar. Också
applåderade publiken frenetiskt. Ty ännu
vankas applåder inför öppen ridå och
komma väl att, liksom bugningar af de
uppträdande midt i och efter akt, att
kvarstå i evighet, fastän direktör Axel
Collin i Svenska teaterförbundet väckt
en mycket förståndig motion om
af-skaffande af all slags tribut åt den
artistiska fåfängan. — Bland öfriga
medverkande i »Orfevs» bör jag nämna
fröken Behrens, som gjorde en skälmsk
Cupido och inte häller sjunger illa,
samt hr Schiicker, hvilken gjorde furore
i sitt mindre parti som Mercurius,
Ju-piters springande stadsbud.
• * *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 12:55:46 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/varia/1899/0709.html
