Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 11, november 1899 - Litteratur. Nya böcker - Leo Dahna. Af Tristan - Mot ljuset! Af Don Diego
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skönhet i lifsförhållanden och
harmoniska samhällsband förvandlas till en
sensitiv bitter grubblare, en varelse född
framom tiden och dömd till undergång
i de nya idéernas födslovånda.
Det är djupt liggande, stundom till
det esoteriskas område gränsande
strängar författaren vidrör. Leos far har,
skild från sin hustru, men med
hennes bild i tankar och hjärta
tillfredsställt sinnlighetens fordringar med en
annan kvinna. Leo är resultatet af
denna- förbindelse, men gossen liknar
ej sin naturliga moder utan Georg
Dah-nas hustru, tankebruden som denne haft
för sina andliga ögon, och författaren
framkastar nästan som en
diskussionspunkt denna tankemoders rätt öfver
barnet gentemot den naturliga modern.
Uppslaget förefaller svårantagligt. Att
modems fantasier kunna finna fysiskt
uttryck hos barnet är ej exempellöst,
men att en mans känslostämning skulle
kunna inverka på utvecklingen af en
kvinnas lifsfrukt torde återstå att bevisa.
Dock vi lefva under den psykiska
forskningens välde, i hypnotismens,
teosofiens och fritänkeriets tid, där den ena
fria tanken har lika rätt med den andra,
i all synnerhet då tankarne uttalas med
ännu en högre rätt: begåfningens.
Författaren äger onekligen denna rätt.
Han har hittills valt att uppträda
namnlös, med faldt visir, och har så vidt
jag vet blott debuterat med en
föregående bok: »Georg Dahna». En bok,
som äfven den väckte berättigadt
intresse och erkännande. Arbetet röjer
att han, dess bättre, ännu är ung, icke
på grund af omogenhet i uttryckssättet
utan därför att unga tankar, känslor
och idéer i en bred golfström flyta
i-genom det hela.
Leo Dahna är den gamla tidens
senfödde son, som ur alldagsdimmorna
sträcker händerna efter sol, en sol som
han anar, men ej får se, ty han är svag,
denne gamle faders unge son, han är
född vid frostgränsen, och han har icke
kraft att afvakta våren. Den skola kan-
ske först barnen på kyrkogården få se,
de små, hvars lekplats han ej vill
inkräkta med sin graf. Själf måste han
förgås och han gör det med de sorgsna
orden:
»Det finns visst människor, hvilkas
enda gärning blir att dö.»
Denna gärning kommer för visso dock
ej att falla på författarens lott, ty hans
bok ger gladt hopp om att han för
framtiden skall blifva en lefvande kraft inom
vår litteratur och man har all
anledning att önska honom god fortsättning
på den litterära allfartsstråten, där han
säkerligen skall förstå att bryta nya
vägar.
Trist an.
MOT LJUSET!
En intressant boki
Prinsessan Mary Karadja, som senast
gaf ut »Fulingens kärlekssaga», en
satirisk nutidsskildring
(rekommenderas !), har plötsligt kastat om från
en kritisk-negativ världsåskådning till
en spiritistisk-religiös-positiv. Hon tror
nu på andar, som uppträda i
hvardagslag och ingripa i sina bekantas
lif — ett intimt samband mellan döda
och lefvande, hvarvid de döda
stundom, såsom här, ingifva de lefvande
poetiska och moraliska idéer. Hon
säger i företalet, att det inte är hon,
utan en annan, som skrifvit boken.
Hon har mekaniskt författat den
under telepatisk inverkan. Är detta
inte helt enkelt hvad man annars
kallar inspiration? Flere sidor af boken
— skrifven på vers — motsäga icke
denna förmodan. Och bör det ej gå
sarskildt lätt att inspireras, då man
vid minnet af en anförvändt, kanske
kär för ens hågkomst, i ett kapells
talande stillhet (här Bovignys slott i
Ardennerna) sätter sig ned att dikta?. . .
Frågan gäller: är boken ett uttryck
af efiektsökeri eller af värklig
öfverty-gelse? Vi tro det senare, fastän
prinsessan Karadja åt sin »ingifvelse» ger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>