Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12, december 1899 - Tredje opponentens ring. Skiss af Anna Wahlenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
varit en konversation, en lek för
intelligenta, vuxna barn!
Ja, det var en annan tid!
Och så tänkte hon på den som följt
närmast efter hennes mans död och
det därmed sammanhängande
ekonomiska skeppsbrottet. Sedan hon hämtat
sig något efter den förkrossande sorgen,
hade lifvet ändå varit drägligt nog.
Hon drog nytta af sin musikaliska
talang, accompagnerade på konserter,
gaf lektioner och kunde lefva tämligen
bekymmerfritt. Hos de forna vännerna
såg man henne gärna. Hon hade ännu
anseende. Hon var uppskattad. Hon
var en fri människa.
Men så kom sjukdomen, den öfver
allting annat förfärliga, krämpan, gikten,
de åldrandes vampyr. Den sög kraften
ur hennes lemmar. Den gjorde hennes
fina, mjuka fingrar knöliga och
krokiga. Musiken fick stanna i hennes
hufvud. De kunde icke längre hjälpa
den att få uttryck.
Visserligen gaf hon ännu några
lektioner åt fordringslösa elever. Men
sådana betalades så eländigt. Hon
måste taga emot hjälp, lefva på nåder.
Och så var hon icke längre den hon
varit. Eller rättare, hon var icke den
hon var. Man såg henne icke. Hon
existerade icke annat än som ett
föremål för välgörenhet.
Ibland föresatte hon sig att aldrig
mer taga emot en bjudning och lida
dess förödmjukelser. Men nästa gång
man bad henne kunde hon icke stå
emot. Det var ändå en fläkt af lif
att få tala och höra sin egen röst, ett
afbrott i den lilla vindskammarens eviga
tystnad. Och så kom alltid hoppet
och hviskade, hoppet, som hvarken
ålderdom, sjukdom eller ensamhet
kunnat döda. Det byggde luftslott, som
hon nog visste aldrig skulle
förvärk-ligas, men som voro så vackra, att
hon icke genast nändes rifva ned dem.
De voro väfda af drömmar om etf
förstående, som skulle komma henne till
mötes, en ömhet som skulle värma.
Till hennes undangömda kammare
hittade ingen, men om hon gick ut i
världen, skulle kanske något oväntadt
hända.
Så ungt och dåraktigt var hennes
gamla hjärta, att det kunde drömma
på detta sätt år efter år, hur hon än
bannade det. Och däraf kom det sig
att hon ännu alltjämt syntes i sina
välgörares salonger, försvarande sig
mot medlidandet med leende och skämt
och energiskt rätande upp sig efter
hvar stöt hon fick.
Så hände det en tidig sommardag
att hon blef inviterad på middag till
en sin mans kusin, som med sin familj
redan flyttat ut på sommarnöje.
Han hade fått besök af en brorson,
som nyss tagit sin doktorsexamen och
nu var på genomresa för att fara hem
till föräldrame i södra Sverige. Denne
unge släkting var också släkt till
Gabriella Norelius’ aflidne man, hon hade
sett honom mycket som barn, och man
ville därför bereda henne nöjet att få
återse honom. Hon behöfde en liten
uppfriskning ibland, den stackars
Gabriella, tyckte hennes anförvanter,
som voro godhjärtade människor och
lätt rördes vid tanken på hur fattigt
och ensamt hon hade det. Dessutom
var deras släktkänsla mycket utbildad,
och de ansågo som sin plikt, att vid
hvart släktbesök trumma ihop alla
släktingarne i stan.
Gabriella gladde sig också värkligen
åt detta återseende. Hvarje nytt
ansikte roade henne. Det bröt den tunga
enformigheten för hennes törstande själ
och gaf hennes fantasi något att syssla
med.
Hur såg han väl ut, hur hade han
utvecklat sig, denne lille Harald, som
hon icke sett på tjugo år?
Hon klädde sig fin för att göra ett
godt intryck på honom, borstade sin
bästa, svarta klädning flera gånger om,
tråcklade gammalmodiga, knypplade
spetsar kring hals och ärmar, satte de
svarta stenkolsnålarne i sitt gråsprängda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
