Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12, december 1899 - Tredje opponentens ring. Skiss af Anna Wahlenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
påverkades han af andras omdömen,
och han kunde icke hjälpa att talet
om den gamla, pratsjuka, teatraliska
gumman hade gjort ett ofördelaktigt
intryck på honom.
Han hade knappt tänkt på hennes
ålder förut, men det var ju
obestridligt att hon var gammal, och gamla
gummor bruka i allmänhet icke vara
så intagande. Det är ju möjligt att
han låtit besticka sig af ett visst
teatraliskt manér. Hennes släktingar, som
varit så ofta tillsammans med henne,
kände henne nog bättre än han.
Och den gamla damen såg hur han
togs ifrån henne. Lika väl som om
hon hört hvad som hviskats förstod
hon det. Hon visste till punkt och
pricka hur det gick till, ty hon hade
varit med om samma sak många gånger
förr. Och hon höll sig undan och
besvärade icke längre.
Men litet senare på eftermiddagen
samlades åter hela det splittrade
sällskapet för att göra en utfärd på
värdens nyköpta kutter. Man seglade ut
på fjärden för den svaga brisen, som
knappast gjorde några vågor, och i
aktern på de bekväma skinndynorna
satt man och glammade lika lugnt
som i en salong.
Doktorn var fortfarande de unga
flickornas uppvaktande kavaljer, och
Gabriella satt midt emot och
betraktade dem. Men icke med ett ord
försökte hon blanda sig i deras samtal,
och till de öfriga sade hon häller icke
mycket. Då Harald kastade en flyktig
tanke på henne gjorde han just den
iakttagelsen, att hon icke alltid var
pratsjuk.
Men så blef det hastigt en
omflyttning på grund af att bommen helt
oförberedt skulle öfver, och när
sällskapet åter satt stilla befunno sig
doktorn och den gamla damen bredvid
hvarandra.
Emellertid kom icke ens nu något
sa ntal i gång emellan dem. Doktorn
pratade med dem, som sutto midt emot,
och Gabriella förblef tyst. Men
under en paus i konversationen märkte
han, att hon satt och såg på hans
hand, och då deras ögon möttes
smålog hon.
— Jag sitter och ser på din
doktorsring, »min kära påg* — sade hon
med ett smekord från fordom. — Den
är präktig och fin, men du ska’ veta
att jag också har en, som inte skäms
för sig.
— En doktorsring — utbrast
Harald.
— Ja, om inte precis en
doktors-ring, så åtminstone något ditåt. Jag
har fått den af en god vän, som ofta
var hemma hos mig och min man.
Han kallade mig för »den tredje
opponenten» för att allting blef vändt i
skämt när jag kom och blandade mig
i de bägge herrarnes dispyter, och på
en namnsdag fick jag den här ringen
till present.
Hon drog med litet besvär en
si-gillring af sitt knöliga pekfinger och
lade den i hans hand.
Det var en vacker ring af tjockt,
massivt guld med en brinnande fackla
och ägarinnans initialer graverade i
stenen. Men på innersidan stod med
fina bokstäfver inristadt i guldet: Den
tredje opponenten.
— En kär relik — anmärkte
Harald, sedan han beundrat den och
äf-ven visat den för de andra, af hvilka
de flesta dock tycktes ha sett den förut.
— Ja, nästan en kär vän — sade
Gabriella — en god och trogen vän,
som gjort mig många tjänster. Ibland
har den till och med »suttit inne» för
att rädda mig ur fördärfvet, och jag
har varit ängslig för att aldrig få se
honom mer. Men hur det är, så har
han alltid kommit tillbaka.
— Tack.
Han ville lämna igen ringen, men
hon grep hastigt hans hand och sköt
den ned på hans finger.
— Den passar — sade hon. —
Behåll den, min påg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
