Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12, december 1899 - Tredje opponentens ring. Skiss af Anna Wahlenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Nej, men tant Gabriella, det
menar du inte. Hvarför skulle du ge
mig den — frågade han öfverraskad.
— Därför att du ska tänka på mig
någon gång. Det är så godt att veta
att någon tänker på en.
Han var villrådig och svarade icke
genast utan satt och vände på ringen
och funderade på hennes ord, då han
plötsligt fick en liten knuff i sidan.
Det var hans faster, värdinnan, som
på detta sätt påkallade hans
uppmärksamhet. Och när han såg upp ruskade
hon upprepade gånger menande och
och ogillande på hufvudet så att
hvar-ken han själf, tant Gabriella eller
någon annan af sällskapet kunde misstaga
sig om hvad hon hade för tanke om
saken.
Det dröjde häller icke många
sekunder förrän den unge doktorn lade
tillbaka presenten i gifvarinnans hand.
— Nej tack, kära tant Gabriella —
sade han — jag har inte samvete att
ta den af dig.
Den gamla frun såg på honom och
log ett egendomligt leende. Men
sedan flyttade hon blicken från honom
till de andra, och hvar och en kände
det som ett hvasst styng.
— Ack, mina b am — sade hon —
ni tror att jag inte kan undvara den.
Men en människa som lärt sig konsten
att undvara så grundligt som jag, hon
kan undvara hvad som hälst. Hon är
inte rädd att mista någonting, för det
är ju bara bagateller, som kan tagas
ifrån henne. Ni tänker att den här
lilla klenoden skulle kunna förlänga
mitt lif i flera veckor. Men hvad
betyder det, om jag lefver litet längre
eller litet kortare. När man är i min
ställning har man lika väl råd att
extra-vagera som själfve kungen. Det är
inte lättare för honom att vara af med
en af sina hundra ringar än för mig
att vara af med den här. Så hade
Harald velat ha den, så hade hans
samvete inte haft orsak att oroa sig
för min skull. Jag behöfver den inte.
Och innan någon hunnit ana hennes
afsikt hade hon kastat ifrån sig ringen,
så att den for öfver vattnet i en lång,
glänsande kurfva och försvann i djupet.
Man gaf till ett par korta utrop,
men sedan sutto alla förstummade, och
endast minerna uttalade sina
förka-stelsedomar och sin förvåning öfver det
vanvettiga beteendet.
Det var ju så godt som en stöld
från släkten att på detta sätt förskingra
sina värdeföremål, ty när hon var ur
stånd att hjälpa sig själf, måste ju den
taga vid. Indignationen växte också
ju mer man tänkte på saken, och ju
mer man fick hviska med hvarann.
Och när samtalet åter började komma
i gång satt Gabriella ännu mera
isolerad på sin plats än förut. Den enda
som talade till henne då och då, räckte
henne ett glas eller drog upp filten
om hennes knän var Harald, men hon
hade själf blifvit ganska fåordig, och
på det hela härskade det en tryckt
stämning i båten.
Lyckligtvis var emellertid dagen snart
slut. Man måste i land för att bereda
sig att fara tillbaka till staden med
sista båten, och brådskan satte lif i
både gäster och värdfolk.
De utbjudna skulle allesammans resa
in, och uppkomna på ångbåtens däck
fyllde de ensamma ett helt säte.
Doktorn tog hand om Gabriella, placerade
henne i det dragfriaste hörnet och satte
sig själf bredvid, men han tycktes
fortfarande ha svårt att tala med henne,
ty han vände sig därefter åt sin granne
till vänster, Herthas unga väninna, och
underhöll sig egentligen med henne.
Allt som oftast kastade han dock en
blick på den gamla damen, som satt
med ansiktet halft bortvändt och de
ungdomligt lysande, svarta ögonen
fastade på en punkt långt ut på vattnet.
Slutligen lade ångbåten till vid
stadens kaj och man började taga afsked.
Herthas väninna såg frågande på
doktorn. Både hon och de andra väntade
att han skulle eskortera henne hem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
