Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12, december 1899 - Tredje opponentens ring. Skiss af Anna Wahlenberg - Gå varligt, barn... Af Rafael
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han hade ju visat sig ganska
intresserad af henne, och dessutom var det
väl hans plikt som artig kavaljer. Men
till allas öfverraskning lyfte han på
hatten och meddelade att han ämnade
följa tant Gabriella.
— Nej — utbrast den gamla frun
förvånad. — Jag är ju en gammal
gumma! Mig behöfver aldrig någon
följa hem.
Men när han visade sig enträgen tog
hon hans arm och de vandrade
tillsammans framåt de smala, knaggliga
gatorna, som ledde till hennes bostad.
Efter en halftimme stodo de ändtligen
vid porten. Harald hjälpte henne att
läsa upp den och tog hennes hand till
godnatt. Men sedan det var gjordt
dröjde han ännu.
— Tack, tant Gabriella, för ringen
— sade han vekt.
— För ringen? . . . Som du inte
ville ha, som du inte fick? . . .
— Jo, tant Gabriella, jag fick den.
Där den ligger på sjöbotten kommer
den oftare att glimma emot mig än
om den sutte på mitt finger. Och i
det skenet skall jag alltid se ett stolt,
vackert och förnämt ansikte, ditt
ansikte, tant Gabriella, och det skall
komma mig att tänka på hur fåfängt
lifvets onda makter försöker buckla
till en, bara man håller sitt hufvud
högt.
Och han böjde sig djupt ned öfver
den fattiga, gamla kvinnans knöliga,
giktbrutna hand, som han ännu höll i
sin, och kysste den så vördnadsfullt,
som om det varit en drottnings.
— Harald, min påg . . .
Hennes röst skälfde så att orden
blefvo otydliga.
— Harald, min påg — upprepade
hon — du talar så vackert till mig . . .
Du ger mig vedbrand och ljus för hela
den långa vintern . . .
Och hon smekte hans hår och hans
kind, och hon kallade honom vid
många vackra namn, innan porten slöt
sig emellan dem och de gingo hvar
åt sitt håll för att aldrig mera mötas.
Men ringen på sjöbotten glimmade
för bådas deras ögon så länge de
lefde.
GÄ VARLIGT, BARN . . .
Gå varligt, barn, ty vet, min själ du bär.
Du bär min själ, tätt vid din egen
sluten.
Den sargad är, och ena vingen bruten,
men hvilar lätt och gör dig ej besvär.
Du anar knappast, att den är dig när.
På vägars hvassa stenar icke träd,
ej trampa törnen, tills du börjar blöda l
Då falla från mitt hjärta droppar röda.
Ack, i din smärtas djup ej graf mig
red;
på glädjestigar bär mig osedd med!
Ifrån din fröjd mitt öde tar sin del
af ljus, där vi på lifvets branter skrida.
Min dröm förjagar töcknen från din sida
och jämnar bråddjupsstigen kring din häl.
Gå varligt, barn, ty vet, du bär min själ!
Rafael.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
