Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:o 12, december 1899
- Wessman. Ur en historia om en sjö. Af Karl Erik Forsslund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WESSMAN.
Ur en historia om rn sjö.
af KARL ERIK FORSSLUND.
När jag säger Wessman, är det
inte själfva sjön, utan den som
bor i sjön, jag menar och talar om.
Han är en underlig varelse. Han
kan antaga en hel hop olika
skepnader, kan förvandla sig till en stor
sjöorm som ringlar med skvalp och
böljgång mellan öarne, till en skön
kvinna som ligger naken och flyter
i solskenet en varm sommardag eller
glider fram öfver den glittrande
vattenytan en månskensnatt; till en
guldfisk som göljar och slår inne i
vikarnes vass, och till en förtrollad
anddrake med granna gröna och blå
skiftningar på bröst och vingar — i
den skepelsen lockar han med sig
jägaren långa vägar, och när båten
kommer i skotthåll, dyker han
plötsligt på hufvudet och är borta i
djupet.
Jag har sett honom i alla dessa
gestalter och i flera därtill, jag har
sett honom lekande om sommaren
och sofvande om vintern; jag har
sett hans själ storma i oro och
vrede och sett den ligga lugn och
klar och spegla himmel och jord.
Jag har sett honom klädd i mörker
och i ljus, i strålande lycka och i
svart sorg.
*
Härligt och vidsträckt är hans
rike. Ni skulle se det en solgrann
julidag, när himlen hvälfver sig blå
och skälfvande af värme öfver bärgen!
Det sträcker sig därnere i dalen,
inbäddadt mellan de skogklädda,
kraf-tigt gröna sluttningarne, begränsadt
af de dimblå bärgåsarnas stora, enkla,
lugna våglinier. Det blånar med en
färg, den mäktigaste, saftigaste,
friskaste ni kan tänka er: vattnet
verkar mörkblå oljefärg, tjock och
glänsande. Och det sluter sig mjukt
efter stränderna, famnar varmt öar
och holmar, slår starkt sina armar
kring uddar och näs och glider in i
vikarne lent och förfriskande.
Röda stugor, hvita gårdar, stora
och små byar ligga strödda rundt om
på stränderna. Människor lefva och
bo rundt kring Wessman och ha sin
fröjd åt hans glans och svalka, åt
hans rika och djupa skönhet.
Ett undrens rike är det, fullt af
lif och musik, fullt af väsen och
sagor.
*
Somliga säga att han som bor i
Wessman är cn ond drake, hvilken
hvarje år skall ha sin skatt af ett
människolif. Och säkert är att han
kräfver ut den skatten skoningslöst.
Det var en fiskare från Stensbo i
fjol. Stormen kom öfver honom;
båten dref i land midt för hans egen
stuga, men själf kom han aldrig igen.
Oftast är det dock om senvintern
han hämtar sina offer. Sist var det
en kolkörare från Norrvik; han hade
fördröjt sig i svalg och dryckenskap
i byn, det var kolmörkt när han
gaf sig hemåt, och han sjönk snart
ihop och somnade i den tomma
skrindan. Kampen hade nog reda
på vägen ändå, men det led mot
våren, och plötsligt segnade hela
skjutsen ned genom isen och sjönk
som en sten. Kampen sparkade nog
emot i det längsta, men det halp
inte, och karlen, han föll ur den ena
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 12:55:46 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/varia/1899/0745.html
