Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:o 12, december 1899
- Wessman. Ur en historia om en sjö. Af Karl Erik Forsslund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sömnen i den andra utan att vakna
emellan. Och det var bara ett
bubblande svart hål i isen efter dem.
*
Jag var själf nära däran en gång.
Det var en stilla och het dag på
högsommaren, jag gick ned till
stranden för att bada.
Vattnet var klart och
genomskin-ligt, jag såg de solbelysta, lätt
krusade vågorna afteckna sig på den
ljusa sandbottnen som ett glest nät
af gulltråd. Och när jag sam under
vattnet, såg jag min skugga glida
öfver bottnen som en svart jättegroda.
Jag sam ut på djupet, låg där
orörlig på rygg och flöt med slutna
ögon och kände solskenet lägga sig
öfver mitt ansikte som en smekande,
het hand. Då hörde jag ett brus i
fjärran; långt bortifrån kom det,
nerifrån de stora djupen. Det närmade
sig, steg emot mig från alla håll,
tonade och sjöng; och i detta brus
hörde jag andra ljud, som harpslag
och trumpetstötar och röster —
hvi-skande, gnolande, ropande, allt
närmare och starkare — tills jag med
ens kände mig omgifven af en skara
osynliga väsen, kände mig famnad
och omslingrad af mjuka, smidiga
kvinnolemmar på den ljumma
bölj-bädden som gungade och vaggade —
Jag låg alltjämt orörlig med slutna
ögon, och snart hörde jag en röst
helt nära — kom — kom! sade den;
dämpadt och trånsjukt.
Jag tyckte mig nära att domna
bort, mina armar lågo kraftlösa
korsade öfver bröstet, jag kände en
lätt svindel liksom strax innan man
somnar. Och halft medvetslöst hörde
jag mig själf hviska — hvart?
Jag lyddes, och rösten svarade,
nu tätt intill: ut på djupet — ut på
djupet!
Det var något sällsamt söfvande
i dessa ord, en dvala tog mig, jag
hade en dunkel känsla af att jag
sjönk, sakta och mjukt, och att
vågorna slogo samman öfver mitt
ansikte.
Då gled ett moln framför solen,
och en sval vind kom sväfvande från
land. Luften sjöng till, och vattnet
skvalpade.
Jag vaknade, slog upp ögonen
och tog ett långt simtag, upp mot
solluften. Jag lade mig åter på rygg
och lyssnade; det brusade ännu
därnere, men nu dofvare, nästan
hotfullt, och rösterna mumlade och deras
mummel hade en svag klang af
klagan.
Jag skakade af mig dvalans sista
tunna slöja och sam raskt in till
stranden.
*
Jag satt och tänkte på historien
om draken och hans rof en gång,
när jag rodde öfver sjön. Det var
lugnt och tyst, men ett lugn som
var hafvande med storm och åska.
Ett väldigt gråblått moln stod öfver
sjön, och den var ej fylld med
vatten utan med en tjock vätska af
en vidunderlig, hemsk färg, doft
svartviolett, härd och kall.
Så kom stormen — hvinande,
dånande. Vattnet ljusnade och
började röra sig, blef glittrande
stäl-grått med skiftningar i violett och
kallt gelégrönt. Molnet jagade bort
öfver bärgen, tungt och mörkt som
en hopträngd skara elefanter, och
myriader af snöhvita gäss flögoi ilande
fart öfver vattenytan.
Jag hvilade på årorna, lät båten
rusa med blåsten och såg upp mot
höjderna, där åskan mullrade långt
i fjärran bakom en giftigt gulgrön
molnvägg. När jag åter sänker
blicken, har jag fått en kamrat i
båten — en gubbe, trasig och
drypande våt, med långt grått hår och
skägg och små tomma fiskögon som
stirra rakt in i mina. Hvar han
kommit ifrån vet jag inte, men säkert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 12:55:46 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/varia/1899/0746.html
