Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12, december 1899 - Wessman. Ur en historia om en sjö. Af Karl Erik Forsslund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
af dimman. Man ser ej stranden
på andra sidan viken, ej höjderna
rundt om. Allt är hvitt, dimman på
sjön, åkrar och ängar och skogar
på land. Bockholmen — ett par
stenkast från stranden — står med
alla sina tallar och granar rimströdda,
en dunkel skepnad i svartgrön kappa
med hvitt spetsverk. Ett ögonblick
förtunnas dimman borta vid Sollen
— det är sjöns största ö — och
solen tränger igenom; öns
skogskontur skymtar fram som ett
sagoland genom en gyllene sky, för att
ögonblicket därpå åter försvinna.
Så klarnar himlen i zenit; endast
rundt kring horisonten ligger dimman
tjock, vältrande hvit och
ogenomtränglig. Strax under öfverkanten,
där slöjan är tunnare, står solen —
skiner fram blekhvit och cirkelrund
som en porslinstallrik. Och därifrån
breder sig öfver halfva rymden en
väldig solfjäder af snöhvita strålband
med skaftet bakom dim väggen —
ett norrsken midt på ljusa dan.
En jättemö sitter gömd därbakom
dimmans förlåt, på Lekombärgets
högsta topp; det är hon som häller
solfjädern — man ser ej henne själf
och ej hennes hand, men hon rör
solfjädern sakta, nästan omärkligt,
och luften blir allt klarare och
kallare.
Inne i vikarne ligger ett tunnt flor
öfver vattnet; det glider och glider
ut mot sjön, snabbt och utan
uppehåll. Det är köldens ande som
sväfvar öfver djupen. Det är
köldens ande som kramat Wessman i
sitt starka famntag, nu ligger han
där stelnad och kallsvettas så att
det ångar och ryker kring honom.
Så en morgon nära jul äro vikarne
isbelagda, och här och där ute på
sjön täckes vattnet af en tunn
ljusgrå skorpa. Men endast fläckvis,
däremellan ligger det mörkt och
blankt. Himlen är klar, men dalen
är full af hvitt töcken.
Då går solen upp. Man ser den
som ett gulrödt bål någonstans inne
i töcknet. Den stiger — töcknet
blir en . böljande och flammande
gulddimma, och Bockholmen står
insvept i en vältrande gul rök. Den
stiger än mer och dimman skingras;
endast närmast vattnat sväfva de
luftiga varelserna fram, för sista
gången i är, sväfva hvilande i de
vida utslagna slöjorna, sväfva af och
an i solskenet, snuddande vid den
• glasblanka, svarta, orörliga vattenytan.
Och solen sjunker — dalen höljes
af ett tjockt och mörkt molnlager,
och morgonen därpå slumrar
Wessman tyst och lugn under ett fast och
tätt hvitt tak.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
