Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12, december 1899 - Fången på Cayo Toro. (»A lost American») En berättelse från Kuba af Archibald Clavering Gunter. Öfversättning af J. Granlund. Femte boken. Rättvisans hand - Sjuttonde kapitlet. Sanningens yra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett ögonblick efteråt kom miss
Morales glad och nyter för att hälsa
honom, med goda underrättelser i sitt
strålande ansikte, ty hennes klara ögon
ha förlorat det uttryck af oro de hade,
då han senast såg dem, och den unga
damen är klädd i den vackraste
sommardräkt för att hälsa det varma
vårvädret.
Hennes röst är glad och hjärtlig,
då hon räcker honom handen och
säger: »Välkommen, mr Dennison»,
hvarpå hon tillägger: »Himlen vare
lof, Blanche är åter så frisk, att vi
kunna ta emot våra vänner.»
»Hon är fullkomligt återställd?»
frågar tidningsmannen förtjust.
»Om inte alldeles återställd, så bra
nära», svarar flickan. »Så nära, att seilor
Ortiz för första gången gör visit i dag
efter vår återkomst till New York.
Lä-karne fruktade, att åsynen af denne
ädle man skulle återväcka minnen från
den där förfarliga natten, då stackars
Temple —». Flickans röst darrar och
hon för handen öfver ögonen.
ȁterkom inte till denna sak, om
det upprör er», infaller George hastigt.
»Er biljett till mig förliden kväll
antydde, att ni återvändt från Kuba.
Har ni några ytterligare underrättelser?»
yttrar damen, inbjudande honom med
en rörelse af handen att taga plats.
»Endast helt obetydligt», svarar
tidningsmannen, »ehuru jag gick i land
i Guantanamo för att få de allra
färskaste nyheterna.»
»Ja, den riktiga sanningen», småler
miss Morales.
»Synonyma termer!» svarar
tidningsmannen raskt för att
upprätthålla sitt yrke; tagande därpå den
stol, som anvisats honom af
värdinnans graciösa hand, fortfar han
hastigt: »Allt hvad jag kunde inhämta
var, att en fånge blifvit skjuten vid
försök att rymma och att löjtnant
Gonzales, vakthafvande officeren, varit
inställd för krigsrätt därför. Jag
försökte interviewa öfverste Villalonga,
men denne barske krigare antydde, att
tidningsmän på Kuba ofta erhöllo
kulor i stället för bulletiner. Likväl
vet jag att åtskilliga spanska soldater
dödades, hvarför Temple måste haft
hjälp.»
»Naturligtvis! Den käcke Ortiz!»
ropar Laura entusiastiskt. »Som ni
minns, var han själf, då han kom
ombord, lätt sårad och hans kläder
genom-sållade af kulor.»
»Miss Blanche måste vara mycket
tacksam mot honom», anmärker George
sympatiskt.
»Ännu vet hon inte af det», svarar
flickan. »Vi ha aldrig vågat nämna
för Blanche detaljerna af Ortiz’ käcka
uppförande.»
»Naturligtvis,» mumlar
tidningsmannen, »hjärnfeber?»
»Ja, läkame sade till och med, efter
det vi kommo till New York, att äfven
om Blanche lefde, så skulle hon i alla
fall förblifva vansinnig. Hvad hennes far
då bad till Gud att rädda hans
älsklings lif och bevara hennes förstånd!»
»Men hon är ju konvalescent?»
»Ja, så pass att vi togo henne med
på teatern för ett par dagar sedan för
att se mr Lester Wallack i ’0urs\ men
jag tror dock, att skotten i Krimscenen
väckte hennes minne. Men Blanche
har blifvit mycket duktig nu, ehuru
man sagt oss, att om denna förfärliga
hallucination någonsin återkommer, så
blir hon obotlig; detta så mycket mer,
som hon nu alldeles fått den ur
huf-vudet. Hon talar nu aldrig om, att
hon strött Temples lif för de fyra
vin-darne. Hon till och med ber nu att
få träffa en man, som hon i sin
fruktansvärda yrsel anklagade för mord»
— flickan hejdar sig plötsligt.
»Hvem?» frågar tidningsmannen
if-rigt.
»En värklig vän, som det skulle vara
alltför grymt att misstänka, en
hedersman, hvars namn jag aldrig får nämna.»
Miss Morales’ sätt antyder, att hon inte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
