Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12, december 1899 - Fången på Cayo Toro. (»A lost American») En berättelse från Kuba af Archibald Clavering Gunter. Öfversättning af J. Granlund. Femte boken. Rättvisans hand - Sjuttonde kapitlet. Sanningens yra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vill besvara några frågor i detta
afse-sende.
»Jag ber om förlåtelse», anmärker
George bitande sig i läppen. »En
tidningsmans instinkt är att göra frågor.»
Men i detta ögonblick inträder
bankiren, synbarligen vid bästa lynne,
och ropar muntert mot honom: ȁh,
se Dennison, min gosse», och skakande
hand med honom fortsätter han:
»Jag är förtjust att se er. Jag har
behof att tacka er, för att ni hållit
denna olycka från tidningame.»
»En svår sak», säger George.
»Värkligen?» ropar miss Morales.
»Ja, att slita en sensationsartikel från
en reporter är som att slita ett
köttben från en bulldogg!» Därpå, gripen
af journalistisk instinkt, fortsätter den
unge mannen entusiastiskt: »Jag hade
utsmyckat den med alla de romantiska
detaljer, som inbillningen kunde
uttänka. Jag hade afsändt brefvet från
Bermuda till »Graphic» i New York.»
»Ni?» ropa Laura och hennes far
på samma gång med en ton af fasa.
»Naturligtvis!» svarar George
allvarsamt. »Ni kunna väl inte tänka er,
att jag skulle lämna en sådan
sensa-tionsbit till någon annan för
publikation?» Detta yttras i en tämligen
harmfull ton, som blir sorgsen under
fortsättningen: »Ah, jag hade skisser
af Ortiz, hjälten. Men jag lyckades
behärska mig och kastade brefvet i
papperkorgen. Ni behöfver aldrig vara
rädd för, att er dotter tittar i en
tidning.»
»Tack!» ropar bankiren varmt. »Jag
uppskattar er själfbehärskning.» Därpå
frågar han ifrigt: »Ni har inga ytter-
ligare underrättelser från Kuba?»
»Blott hvad jag berättade miss
Morales för några minuter sedan, som
är utan vikt. Men en Bermudaångare
anlände för ett par timmar sedan. De
medföra stundom både passagerare och
post, som passerat insurgenternas led.
Men jag måste gå», och han reser sig.
Men både bankiren och hans dotter
bedja honom enträget att stanna. »Ni
måste vänta och se Blanche», anmärker
Laura varmt.
»Men kommer inte min närvaro
att väcka hennes minne?» undrar
tidningsmannen.
»Vi ha kommit ifrån vår fruktan
för sådant», genmäler Grayson; »tror
ni, att vi i annat fall skulle ha bjudit
Ortiz hit i eftermiddag? Jag önskar,
att min dotter skall minnas, men
endast sanningen. Om ni ursäktar, skall
jag hämta Blanche.»
Ty en ljuf röst ropar uppifrån
trappan: »Pappa lilla 1 Är det inte mr
Dennison jag hör i hallen. Låt honom
inte gå; jag önskar träffa honom några
minuter.»
George lägger märke till, att Blanches
röst är densamma som den var första
gången han träffade henne, blott med
den skillnaden, att det ligger mera
fasthet i den nu, en fasthet, som
förvånar honom, då han betänker den svåra
sinnessjukdom, h varifrån hon nyss
hämtat sig.
Men detta förjagades ganska fort ur
hans sinne, ty då Grayson springer
uppför trappan, säger miss Morales
plötsligt till Dennison: »Hvad är det
för rörelse bland tjäname därnere?»
Dennison lyssnar och hör gälla
kvinnoröster skrika och upprörda negrers
skrockande och utrop.
»Gud bevare oss!» ropar Laura:
»Vår förfärliga kokerska måste vara
drucken igen 1» och hon springer nedför
trappan, följd af tidningsmannen. Men
i köket ropar flickan förskräckt och
häpet: »Pompl»
Ty midt i rummet står en neger,
klädd i det utsöktaste sjetteaveny-mod,
och viftar med en stekpanna mycket
galant och ömt öfver en vacker
köks-björn, sladdrande: »Gudfader! De tro
allihop att jag är ett spöke!»
Detta är också rena sanningen, ty
kokerskan, en stor och grof negress,
har svimmat vid köksspisen; husan har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
