Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12, december 1899 - Fången på Cayo Toro. (»A lost American») En berättelse från Kuba af Archibald Clavering Gunter. Öfversättning af J. Granlund. Femte boken. Rättvisans hand - Sjuttonde kapitlet. Sanningens yra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hysteriska anfall på en stol, och att
döma af Dodsons, hofmästaren,
utse-seernfc, är han tydligen gripen af
förskräckelse för det öfvematurliga.
»’An kom höfver hoss halldeles
plötsligt, miss — och ’an skrattade så
ho-hyggligt; fördöme mig, här jag hinte
halldeles förbi!» säger betjäntsjälen
rysande.
»Pompl» ropar Laura ännu en gång
med förvåning i rösten.
»Ja, allt, som är kvar af mig,
tillbaka från Kuba! Gud vare lofl Hemma
igen!» ropar negern med rullande ögon.
»Ger mig inte ut på resa vidare.
Antar, att Newport är långt nog för nästa
tripp.»
Härvid hviskar miss Morales hastigt
till George: »Mr Temples gamle tjä-
nare, som han tog med sig till
Kuba.»
»Ja, jag vet», säger tidningsmannen.
»Ni kommer med Bermudabåten?»
»Ja.»
»Stackars karl» infaller Laura, »ni
har kommit åter, men er husbonde —,»
och tårame kommo henne i ögonen.
»Jag har med mig något från
honom!» säger negern och tar fram ett
bref.
»Hans — hans handstil!» stammar
Laura mottagande det.
»Ja, de sista ord han sade var: Lämna
detta till miss Blanche,» säger negern
högtidligt.
»Hans sista ord?» ropar
tidningsmannen.
»Hans sista ord?» stammar Laura.
»Hans allra sista ord»,mumlar Pomp.
»Ack, låt mig lämna detta till miss
Blanche», och mr Smith vänder sig
mot dörren.
Men Laura griper tag i honom,
och ropar: »Hon får hvarken se er
eller det här brefvet — inte för
närvarande. »
»Jag förstår inte.»
»Ni kommer att påminna henne för
mycket om det förflutna», ropar
tidningsmannen.
»Stanna här nere!» ropar Laura
upprörd, stoppande brefvet i fickan, ty
ljudet af lätta steg från den öfre
trappan når dem, och de höra fraset af
spetsame på sommardräkten mot
golf-vet ofvanför.
Ett ögonblick senare befunno sig
båda med upprörda ansikten i
salongen, där Temple bara för sex månader
sedan skiljts från Blanche. Blickande
sig omkring finner tidningsmannen
rummet prydt med vackra blommor
och växthuset där bakom öppet, så
att doften af dess orkidéer och
blommor, blandade med dess behagliga
palmer, påminner honom om tropikerna.
»Miss Blanche är inte här?» anmärker
han.
»Nej, hon är inte rätt stark ännu»,
säger hennes syster, »ehuru hon påstår
sig vara det. Resan från hennes rum
kommer att ta lite tid.» Därpå ropar
flickan plötsligt: »Ah, sefior Ortiz,
välkommen!» och räcker spanieren ifrigt
handen, då Ignacio införes i rummet.
Till tjänaren säger hon: »Från och
med nu äro vi inte hemma för någon
tills du får vidare instruktioner. Därpå
vänder hon sig till den nykomne,
som är uppsträckt i sällskapsdräkt,
ljusa pantalonger och prins
Alberts-frack, prydd med den vackraste hvita
boutonniire, med leende Öfver ansiktet
och en ifrig blick i sina mörka ögon.
I handen bär han en magnifik korg
afskuma rosor och mumlar: »Jag ville
inte anförtro någon fleuriste att bära
hit de här. De äro afsedda för den
vackra invaliden». Och han ställer
korgen på ett af mosaikborden i rummet.
»Icke längre invalid!» ropar Laura
muntert. »Men detta är endast en ny
artighet, för hvilken Blanche har att
tacka er. Ni påminner er mr Denni*
son?» Och de båda herrarne buga
sig, ehuru Ortiz inte är riktigt belåten
med att se tidningsmannen, enär han
hoppats, att detta skulle bli ett
sär-skildt sammanträffande endast för
honom själf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
