Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12, december 1899 - Fången på Cayo Toro. (»A lost American») En berättelse från Kuba af Archibald Clavering Gunter. Öfversättning af J. Granlund. Femte boken. Rättvisans hand - Sjuttonde kapitlet. Sanningens yra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När hon sjunker ned i en stol, lutar
sig fadern öfver henne och hviskar:
»Den här resan uppifrån har väl inte
tröttat dig för mycket, min älskling?»
Den’röst, som nu når Ortiz,
kommer honom att spritta till. Den har
en sådan egendomlig klang blandad
med sin ljufva patos. »Nej», säger
invaliden, »jag känner mig stark nog
att utföra mitt verk — starkare och
bättre i dag än någonsin sedan —»
Ignacio kan se henne föra sin hvita
hand till halsen, liksom hade någon
gripit i den. Hennes ögon få ett
ån-gestfullt uttryck.
Men systern, som skyndat fram från
växthuset, fullbordar meningen genom
att säga: »Han har varit här förut,»
hvarpå hon hastigt tillägger: »Du
känner ju mr Dennison?» Ty George har rest
sig, då Blanche kom in i rummet.
»Ja, jag minns honom», mumlar
sjuklingen, och räcker artigt fram handen,
men just som tidningsmannen fattar
den, utbryter hon plötsligt: »Han kom
till oss på jakten den där dagen —
den dagen! Ack, Laura, det är detta
rum, i hvilket Howard skildes från
mig! Här var det, som vi gåfvo
hvarandra de löften, som binda oss tills
döden — förenar oss med hvarandra.»
»Mitt barn», säger fadern nervöst,
»du får lof att lefva för de lefvande,
inte för de döda. Du har ett långt
lif framför dig. Du har en plikt att
fylla mot oss alla!»
Men om Grayson fruktar ett nytt
utbrott, tillintetgör dotterns svar denna
fruktan.
Blanche säger långsamt med en
egendomligt sträf klang i rösten: »Jag
har en plikt att fylla, och jag skall
göra det!»
»Och det är att bli vår lilla glada
Blanche från fordom!» ropar Laura.
»Och du har många goda vänner,
som göra denna plikt angenäm»,
till-lägger fadern muntert.
»Dessa blommor», antyder miss
Morales lätt, angelägen att bringa namnet
på den person, som väntar i växthuset,
på tal, »äro en present från en af
dina bästa vänner», och hon sträcker
rosorna mot sin syster, som sjunkit
ned i en hvilstol och fört handen trött
öfver pannan.
»De äro mycket vackra,» svarar
Blanche och tagande en knopp ur
korgen luktar hon på den med trött
utseende. »Får jag tacka er, mr
Dennison?» säger hon småleende åt
tidningsmannen.
»De äro från den person, du så
många gånger begärt att få träffa,
sefior Ortiz, som befinner sig ute i
växthuset. »
»Ortiz!» Blanches späda fingrar och
tumme kasta bort rosenknoppen;
svagheten efter sjukdomen tyckes lämna
henne; hon står rak och höjande rösten
kom hon dem alla att spritta till af
förfäran genom dessa häpnadsväckande
ord:
»Tjuf Ortiz, kom hit och ge mig
tillbaka min förlofningsring, som ni
stulit!»
Men detta besvaras urskuldande af
spa-nioren, som, lockad af de behag, han
hoppas göra till sin egendom, lämnat
växthuset och så småningom närmat sig
henne. Han mumlar bedöfvad och
svagt: »Hon vet inte, hvad hon säger:
Dios de mi madre, hon vet inte, hvad
hon säger!»
»Jag vet det alltför väl! Ack,
alltför väl!»
»Gud vare lof! Då måste ni veta,
att jag är en vän!»
Nu tyckes hela afgrunden bryta lös
hos den unga flickan. Hon ropar hest
med gräsligt hån: »Vän? Dråpare!
Mördare!»
Och fadern, hvars ansikte bleknat
och fått ett ångestfullt uttryck, stönar:
»Jag borde aldrig ha tillåtit detta.
Förvillelsen’ har åter fått makt med
henne!»
»Dråpare? Mördare?» stammar Ortiz
sprittande till af oro, ty nu är han
rädd, hon vet allt; därpå söker han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
