Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12, december 1899 - Fången på Cayo Toro. (»A lost American») En berättelse från Kuba af Archibald Clavering Gunter. Öfversättning af J. Granlund. Femte boken. Rättvisans hand - Sjuttonde kapitlet. Sanningens yra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lägga en ton af harmfull förvåning i
den darrande rösten och tillägger:
»Hvems då?»
»Den mans, ni förrådde på Kuba!
Den mans, ni lofvade rädda med ert
eget lif! Den mans, som ni dödade,
därför att jag älskade honom!» Och
flickan står likt rättvisans gudinna med
uppsträckt hand, men utan förbundna
ögon, ty dessa äro med förakt och
raseri spända i spaniorens ansikte,
hvilken icke kan motstå hennes blick.
»Min syster, var lugn!» ropar miss
Morales.
»Skulle du vara lugn, om du stode
ansikte mot ansikte med mördaren af
den man, du älskade?»
»O, förfärligt,» säger Laura rysande.
»Då är denne man förfärlig för mig!»
ropar Blanche i fruktansvärd ton och
tyckes förvånad.
Ty system hviskar till fadern:
»Feberyran har återkommit.»
Och Grayson sträcker sina händer
mot himmeln och utropar: »Gud
forbarme sig öfver dig, min stackars lilla
dotter!»
Stående midt i rummet med
uslingen, som förstört hennes lif, midt
emot sig, blickar hon på sina
anhörigas ansikten och ropar rysande: »Ni
se alla på mig, som om jag vore
vansinnig!»
Härpå svarar fadern: »Blanche,
Ortiz har vågat sitt lif för att rädda
den man, du säger han har mördat 1»
Och den sluge skurken tillägger:
»Jag förlåter henne. Hon vet inte,
hvad hon säger; hur hon sårar mig!»
Förtttflans tårar fördunkla hans
uttrycksfulla ögon.
»Högsinte Ortiz, förlåt min stackars
syster», hviskar Laura, framträdande
till honom med utsträckt hand.
Men Blanche träder emellan och
säger strängt: »Laura, jag förbjuder dig
att röra vid denne skurk!»
Och drifven därtill mot sin vilja,
mumlar Ortiz: »Ja, hon är värkligen
från sina sinnen!»
Blek som en marmorstod vänder
sig flickan mot hononj och säger med
gäckande hån: »Jaså, ni vill också beröfva
mig mitt förstånd liksom ni gjort med
min lycka!» Därpå fortsätter hon med
tillkämpadt lugn i sina fruktansvärda
beskyllningar: »Men mitt förstånd är,
gud vare lof, nu klart, och jag skall
använda hela dess styrka för att bringa
sanningen i dagen mot er! Jag skall
drifva er ut ur samhället! Jag skall
brännmärka er som en skrymtare, en
förbrytare, en förrädare, som ni är!»
Ur stånd att uthärda blicken i
hennes ögon, vänder sig den anklagade
bort från henne, och ryckande på
ax-larne stammar han till hennes far:
»Mr Grayson 1»
Till honom yttrar den olycklige
fadern: »Seåor, jag ber om ursäkt för
mitt stackars sinnesrubbade barn.»
»Pappa skall inte be den där om
ursäkt», ropar Blanche, »förr än du får
veta sanningen!»
Därpå utbryter hon i en rapsodi af
klagan: »Hvem gaf Howard Temple
brefvet just i det här rummet —
kommer ni ihåg det? Ortiz! Det brefvet
var hans dödsdom! Hvem angaf
honom såsom Luis Vidal? Ortiz. Hvem
slet underpanten på min kärlek från
hans fängslade händer? Du såg ringen
på jakten, Laura! Ortiz!*
Blanche höll upp den gnistrande
ringen, och system ropar: »Ja, jag
kommer ihåg ringen!»
Fadera tillägger: »En delärsannt!»
Och Dennison yttrar: »Vid Her-
ren, hon talar, som om hon trodde
på hvad hon säger.»
Men nu blir flickans röst patetisk,
hennes ögon fyllas med samma ångest,
som hon hade den dagen på Kuba,
då hon skyndar på: »Men hvem, då
hon hade Howard Temples lif i sina
händer, ref det i bitar och strödde ut
det för himmelens fyra vindar? Ack,
det var jag, jag, som älskade honom så
högt.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
