Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12, december 1899 - Fången på Cayo Toro. (»A lost American») En berättelse från Kuba af Archibald Clavering Gunter. Öfversättning af J. Granlund. Femte boken. Rättvisans hand - Sjuttonde kapitlet. Sanningens yra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
härand. Med detta bleka ansikte, som
uppreser sig som en domare,
anklagande er för att ha rubbat hennes
förstånd !»
Och med sin enda användbara
arm vill han gripa föremålet för sitt
hat.
Men Ortiz stammar: »Hon har sitt
förstånd i behåll — i sin yrsel tror
jag hon endast sagt sanningen.»
»Sitt förstånd i behåll! Sanningen I»
Och Temple raglar.
»Då, vid himlen, Ortiz, är ni den
gemenaste skurk, som går ohängd 1»
ropar George.
»En, som jag skall använda mitt lif
och min förmögenhet på att få
sakfälld», skriker bankiren.
»Bahl Jag står öfver er hämnd!»
morrar Ignacio, men han göres på
ögonblicket stum.
Blanche, som under Lauras
bemödanden så småningom återkommit till
sans, glider plötsligt emellan dem och
ropar i vild triumf: »Men inte öfver
. min! Detta är en lämplig plats för
. ert straff, sefior Ortiz 1 I detta rum
började era brott med brefvet, som ni
hoppades skulle öfverlämna den man jag’
älskar» — hennes armar linda sig
omkring Temple — »åt döden.»
Därpå börjar hon att se på Ortiz,
inte som Julia, efter hvars
smekningar han längtat, ’ utan som Medea,
hvars hämnd gjorts oblidkelig genom
de oförrätter, som tillfogats henne.
Ty hon befaller: »Gif mig ringen
på ert finger, skurk, hvilken ni erhöll
i utbyte för den, ni stulit från min
fästmans hand och som jag nu bär —
den genom hvilken ni sökte inbilla mig,
att han var mig otrogen!»
»Jag — jag uppfyller alltid en dams
begäran», mumlar Ignacio. »Tillät
mig», och dragande ringen från fingret,
ämnade han sätta den på Blanches,
men hon ryser, viker tillbaka och
befaller hest: »Lägg den på bordet där!»
»Jag är villig att uppfylla
skönhetens begäran.» Ehuru tårar skymma
hans ögon, gör Ortiz som hon ber
honom.
»Nu kan ni gå!»
»Herre gud, du ämnar väl inte låta
den där skurken smyga sin väg
ostraffad?» ropar hennes far.
»Bah!» sade flickan stolt. »Det
lämnar jag åt kubanska Juntan.
»Ni har väl inte berättat dem
något! Santa Maria! Det kan väl inte
vara sannt?» skriker Ortiz,
hopknäppande händerna med ett uttryck af fasa.
»Lika sannt, som att ni är en
förrädare mot deras sak. Tänk nu, huru
länge ni skall vara i stånd att lefva
här, då hvarje kuban här i staden vet,
att ni är en spansk spion.»
’» Maldito /»
»Vid himmeln! Du har dömt honom
till döden», hviskar Temple.
»Ja visst!»
» Caramba /»
»Tror ni, att ni från och med denna
stund, äfven om ni går jorden rundt,
icke skall rysa vid er egen skugga, då
ni tänker på kubanernas hämnd? Gå!
Jag lämnar er bestraffning åt dem!
Jag möter Borgias metoder med samma
stiletto-i-ryggen-finess!» skrattar flickan;
och då Ortiz vacklar ut ur rummet,
sänder hon honom ett annat sting, ty
hennes armar äro lindade kring den
man, hon älskar.
Ett Ögonblick efteråt frågar hon
if-rigt: »Hvem räddade dig i själfva
verket?» Hennes ögon flamma, läppame
skälfva, rösten darrar: »Var det jag
eller var det den andra flickan?»
Kastande en blick på henne inser
Temple, att Blanche måste höra
sanningen och hela sanningen.
Han berättar nu för alla sin
underbara historia, och hans röst darrar,
då han hviskar, huru hon, som nu är
en ängel, gaf sitt lif för honom; huru
han, nära nog dödligt sårad af
Mendö-zas pistol, hade i Pomps trogna armar
burits mil efter mil öfver sanka
djung-lar och smala bärgsstigar till
kubanernas tillhåll; att närhälst Vidals skara,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
