Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12, december 1899 - Fången på Cayo Toro. (»A lost American») En berättelse från Kuba af Archibald Clavering Gunter. Öfversättning af J. Granlund. Femte boken. Rättvisans hand - Sjuttonde kapitlet. Sanningens yra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förföljd af de spanska truppema,
måste fly, den hängifne afrikanen burit
sin febersjuke och hjälplöse husbonde;
huru Tado hade fångat papegojor för
att koka buljong af åt konvalescenten,
till dess styrkan återkommit och han
fått krafter att bana sig väg till
kusten och, undkommande de spanska
kanonbåtame, segla i en liten slup
till Bermuda, där han hade gått
ombord på passagerareångaren, som fört
honom i hennes armar.
Medan han talar, håller Blanche,
som ligger på en soffa bredvid honom,
hans hand, liksom fiuktade hon äfven
nu att förlora honom.
Vid berättelsens slut rinna tårame
i hans trolofvades sköna ögon, och
hon stammar: »Jag — jag tror, att
detta helgon, hvars hjärteblod flöt för
dig, älskade dig mest.»
På detta ger Temple ej något svar.
Han ser Maria Vidal, då hon
mumlade: »Den första kyssen, den sista
kyssen», och då kärlekens ljus i hennes
ljufva ansikte slocknade, då han höll
henne i sina armar på den där
korall-stranden på Kuba.
Men här kommer ett lyckligt
af-brott. Grayson ropar plötsligt: »Vid
Jupiter, jag misstänkte ändå, att Ortiz
var en satans skurk!» ehuru den sluge
finansmannen ej nämnde någonting om
den där transaktionen i spanska
papper och att han tänkt göra Ignacio
till sin kompanjon. Ett ögonblick
efteråt säger han till tidningsmannen:
»Dennison, inte ett ord af detta får
synas i tryck!»
»Herre gud! Ni fordrar större
själf-fömekelse än en tidnings kött och
blod kan stå ut med. Temple slår
rekordet i år och ändå förbjuder ni
mig att offentliggöra det», genmäler
George med förtviflad min; men han
öfvervinner sin tidningsmannainstinkt.
Följaktligen får man endast läsa
om några obestämda rykten i fråga
om sefior Ortiz, den kubanske
patrioten, i morgontidningame några dagar
efteråt. Allt hvad de visste, var, att
Ortiz på ett mystiskt sätt försvunnit.
Mr Smith inser emellertid icke den
stora faran i fråga om offentlighet. Denne
afrikanske medborgare af Förenta
staterna talar om att leja en lagkarl och
genom statsdepartementet framställa
anspråk på ofantliga skadestånd mot
Spanien.
Afhandlande denna sak med sin
fästmö, förkunnar Howard triumferande: •
»Men jag har tystat mr Smith.»
»På hvad sätt?» frågar Blanche.
»Genom att köpa hans anspråk!»
»Jag hoppas du betalade den
präktige karlen bra därför!» ropar flickan.
»Jag gaf honom en god del mer,
än jag föreställer mig han någonsin
skulle ha fått af spanionema, som
sällan betala detta slags skulder»,
genmäler hennes trolofvade; därpå tillägger
han bistert: »Sedan han kommit till
förmögenhet, ha mina kläder lidit
förfärligt under Pomps händer.»
»Ja, senor Smith är helt enkelt
förfärlig,» skrattar Blanche.
»Fruktansvärd!» hånar Temple,
därpå frågar han med hjärtat i rösten:
»Men hvad skall jag säga eller göra
en trogen man, som bar min
vanmäktiga kropp hundratals engelska mil på
de kubanska bärgen?»
»Göra honom?» ropar Blanche. »Ge
honom allt på jorden!»
»Åh, det har han redan — sex nya
omgångar kläder och tillhörande
din-gelidang för vår bröllopsresa,»
skrattar Howard.
»Du för — du för alltid detta ämne
på tal», hviskar miss Blanche, röd som
en pion, »jag — jag sluter på grund
däraf, att du — du önskar vårt
bröllop skall äga rum snart?»
»Genast!» svarar fästmannen, »och
detsamma gör din far.»
Ty Grayson har resonnerat som så:
»Ju förr Blanche blir gift, desto förr
skall hon glömma dessa grymma
tilldragelser, som bragt det därhän. Till
och med nu, då hon beundrar, då hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
