Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12, december 1899 - Fången på Cayo Toro. (»A lost American») En berättelse från Kuba af Archibald Clavering Gunter. Öfversättning af J. Granlund. Femte boken. Rättvisans hand - Sjuttonde kapitlet. Sanningens yra - Stjärnan. Af Ernst Didring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
henne i sina armar och öfverhöljer
henne med kyssar.»
»Du — du menar Luis?»
»Ja.»
»Himmeln vare tackl» ropar Blanche.
»Inte om han återvänder till Kuba
igen för att slåss 1» yttrar Grayson
häftigt.
»Nej, öfverste Vidal säger, att
Spanien gifvit Kuba själfstyrelse. Men
denna kommer aldrig att bli satt i
praktisk utöfning, tror han.»
»Nej, jag inbillar mig snarare, att
Kubas enda utsikt är, att Spanien så
länge trampar onkel Sam på tårna, tills
han blir ursinnig. Med öga på
ett sådant resultat har jag så
småningom skaffat så mycket af Lauras
förmögenhet jag kunnat från Kuba»,
anmärker den gamle finansmannen.
»Skönt, om detta krig komme i min
tid», säger Temple häftigt, »då skulle
jag ge mig dit att slåss. Jag önskar
se stjämbaneret hissadt öfver det där
gamla fortet på Cayo Toro, där de
gjorde mig incomunicado och vägrade
mig att se amerikanske konsuln.»
»Helige Moses I Hör upp med
sådant tal!» ropar Grayson vildt. »Se
på din hustru. Drif den där onde
anden tillbaka!»
Ty en svarthårig, mörkögd,
brun-hyad kubansk Mefisto har kommit ut
på verandan och ropar: »Ja, jal Säg,
har ni fått de där toffsame på de där
stöfletterna än?»
Och Blanche säger: »Den
förskräcklige gossen på den där förfärliga
dagen — den dagen, Howard, då jag
trodde du var förlorad för mig på Kuba.»
SLUT.
STJÄRNAN.
Se’n solen gått ner,
jag hittar ej mer
i kvällningens sena timma.
Här stigen är vill,
hur jag går och jag går
jag hittar ej vägen
till stjärnan i skogssjöns spegel,
när det mörknar, det mörknar i skogen.
Vid tjärnet jag låg,
där en gång jag såg
dig stora, speglande stjärna,
men spegelen brast
och min stjärna försvann,
när handen den trådde. —
Nu vilse skymningen leder,
där jag vandrar, jag vandrar i skogen.
Det tassar på blad
en spökaktig rad
af nattvindens ljumma fläktar; —
det sjunger i skog
som af gammal ballad —
ej mera jag hittar
till stjärnan i skogssjöns spegel,
när det mörknar, det mörknar i skogen.
Ernst Di dr in g.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
