Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12, december 1899 - Stackars Backman! Situation af Fredrik Nycander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Backman.
Det må de gärna säga, för det är
inte sannt. Bryr jag mig om förtal!
Det finns väl ingen, som undgår
förtalet. Det tjänar till ingenting att söka
utrota det. (Får host&nfall igen). Ge mig
lite mer. Det sitter ända innerst i
lungan. Det är som om hela bröstet
trycktes ihop och som om jag skulle
kväf-vas. (Hustrun ger honom medicin).
Hustrun.
Du pratar för mycket.
Backman.
Tack, du är ändå snäll. Jag
tänker, du menar inte så ondt som det
låter.
Hustrun.
Man blir bitter, när allt går utföre.
— Jag är mest rädd för en sak.
Backman.
Hvad då?
Hustrun.
Jo, att du skall dö, innan pensionen
faller ut.
Backman.
Ja, det vore synd om dig. Men det
är inte långt dit. Då blir du väl nöjd.
Då tar jag afsked från teatern. Och
då få vi det bättre.
Hustrun.
Gud gifve, vi vore där!
Backman.
Tror du, jag skulle tycka det vore
så roligt då? Lämna teatern, där jag
trampat i så många år, lämna den
äggande luften, som jag inandats,
kulisserna, rampen —
Hustrun.
Och sufflörluckanl Hvilken tidning
är det, som alltid skrifver, att du
kommer af dig?
Backman.
Det är också förtal. De ska alltid
göra sig löjliga öfver en. — Lämna
publiken för alltid, denna publik, som
varit min glädje. Vet du, jag har en
så underlig önskan, kanske litet barns-
lig, men det är, att jag skulle få dö
på scenen.
Hustrun.
Som Moliére!
Backman.
Jag skulle då önska, att jag hade
kraft att tala mina sista ord till denna
publik, för hvilken jag alltid trälat.
Det skulle vara andlöst tyst i
salongen, och jag skulle säga så här:
Vänner, här ser ni en döende aktör, en
af de små, obetydliga, men som alltid
varit trogen sitt kall. Jag har alltid
älskat er och försökt ge hvad jag
kunnat ge. Jag kan med godt samvete
säga, att jag inte spelat för guld, utan
för gud. Just så skulle jag säga: inte
för guld, utan för gud. Jag har
saknat hvad de andra ägt, de som varit
större än jag, era favoriter, som ni
baia behöfva se, för att få lust att
klappa händerna. Men en gång vet
jag, att jag gjort er varma om hjärtat.
Minns ni den fattige poeten vid
Ludvig Xl:s hof, Gringoire, trasmannen,
den stackars skalden, som sjöng sin
visa för bröd? Honom kunde jag
spela, ty jag var lika fattig som han.
Jag har hela mitt lif sjungit för bröd.
Och för denna enda rolls skull, ha
mig i godt minne, och glöm inte gamle
Backman, när han nu går till en
annan värld. Ja, du, så skulle jag säga
och så dö nöjd.
Hustrun.
Gringoire! Ja, det var ett lysande
undantag. Där var du värkligen
dräglig, till och med intressant. Och den
gången fick du lite beröra. Man skref,
att man var »fullkomligt öfverraskad».
Men så blef det inte mer sedan. Du
började spela småroller igen.
Backman.
Du erkänner då, att jag en gång
gjort något bra?
Hustrun.
Man skall väl vara mer än
människa för att förstöra allting.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
