- Project Runeberg -  Varia. Illustrerad månadsskrift / Årg. 3 (1900) /
18

(1898-1908)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

genomgår som sagdt nästan alla
Wil-helmsons prestationer. Hans personer
akta ej på omgifningeil, de äro alla
fördjupade i sig själfva eller i sitt
bestyr. Hvilka fina toner leka ej på
väfstycket framför »Prästdottern», men
hon ser dem ej. För hennes själs öga
skymta helt andra syner. Endast i ett
par af de yngre alstren klingar miljön
mer samman med människorna. Så
visar sig flickhufvudet »I solskenet»

— en fint hållen stämningsbild —
medveten om, huru solen värmer och
lyser, och består till tack ett
småleende. — »Bykyrkan* med sina 4, 5
åhörare lämnar prof på en värkligen
ovanlig karaktäriseringsförmåga, som ställer
konstnären i främsta ledet af sitt lands
genremålare, och han har också lyckats
öfvervinna den allmänna tråkighet, som
bra ofta hvilar öfver taflor med detta
motiv. Äfven i hans äldre dukar, som
oaktadt en skicklig pänselföring, lida
af en i ögonen fallande brist på färg

’ — en smidig karaktäristisk kontur får
ofta ersätta färgvalören — räddas
helvärkan genom känsligheten i
uppfattning. Ännu i »Fiskarkvinnorna», så
mäktig i kompositionen, så säker i
teckningen och lycklig i
färgkontrasterna, förekommer här och där i
karnationen en viss tunn, oren ton.

Kan man därför utan för stort
pedanteri säga, att Wilhelmsons
utveckling försiggått inifrån — kärleken till
ämnets djupaste innebörd — och utåt

— mot den stora glädjen att måla,
uttrycka sig i färg, så torde Carl
Olsons förete något nästan motsatt.
I hans äldre arbeten, där han mäst
håller sig till gamla herrgårdar, till
odlad mark, råder anmärkningsvärd
säkerhet i såväl kolorit som teknik,
men den stora känslan, kynnets
genombrott, det saknar man. Många
andra hafva målat just ungefär så och
sett på samma realistiskt inlärda sätt.
Äfven hans bästa tafla från denna
period, den stort komponerade
Lind-allén i höstskrud, effektfullt och ganska

skickligt målad, med t. ex. superba
stammar, är tämligen opersonlig och
kall i all sin duktighet. Först sedan
konstnären sökt sig in till skogarne
och dess hemligheter, till väst Sveriges
ödenatur med doft af ursprunglighet,
är det han vid behandlingen af de
enklaste motiv vunnit den glöd och
stämning, allfarvägens företeelser icke
lyckades ingifva hans pänsel. I den
svinnande solen, i natten, som talar
sitt underliga språk, tyckes han hafva
funnit sitt rätta konstnärsjag. Det är
något sannt svenskt i hans syn. Hur
trolskt och innerligt nordiskt lyser ej
solens sista strålar upp »Baronens kulle»
med ängen till förgrund eller
»Landskapet med hässjor». I andra dukar,
där blott det svaga återskenet af dagens
ljus färgar horisonten, teckna de dystra
granarna sitt spetsvärk mot en äkta
»pärlemorhimmel» eller drömmer
tjär-net sin djupa outgrundliga dröm.
Af dessa bilder, där dag och natt
kämpa om härraväldet, är »Alton vid
tjärnet* det mest helgjutna.
Ensamhetens .storhet i sceneriet är väl
träffad såväl genom färg som behandling
och det hela äger intet af det
effekt-sökeri, som nog annars här och där i
samlingen spåras. Samma frånvaro af
arrangemang och fina förstående åf
nattens sällsamma mystik visar »Det
öde huset», inbäddadt i alar vid
landsvägen.

Att Carl Olson stundom verkar
mer fantastisk än fantasirik är sant,
likaledes att han trots en käck, bred
pänselföring och stor koloristisk
talang ännu icke besitter gedigen
teknik. Så lider terrängen i hans
nattstycken ibland af en viss flackhet, så
att den ger ett emaljaktigt hårdt
intryck. Men allt detta kan växa bort,
ju djupare konstnären tränger in i sitt
motiv. Hvad han redan nu, när han
är som bäst, åstadkommer, är så
konstnärligt vackert, så poetiskt kändt, att
det ger oss rätt att hoppas mycket af
framtiden.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:56:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/varia/1900/0026.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free