Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sagt, att han ...» Mer hörde jag inte,
men behöfs det väl mer för att förstå
att de stackars panelhönsen nu äro
inne på ett ämne, som alldeles har
kommit dem att glömma det manliga
släktets kallsinnighet? Skola vi parera
att den lilla skära nu som bäst
ordagrannt berättar för den hvita hvad
»han» sade, när han friade till deras
väninas väninna, och hvad han dagen
därpå fick höra för kraftens ord af
hennes pappa, när han begärde att
få sina ungkarsskulder betalda — eller
någonting i samma stil? Hur kan man
misstaga sig på dessa skandal hungrigt
glänsande blickar och på de smala
fingrarnas roflystna grepp om
solfjädern — den gången var fröken allt
en dålig fysionomist 1
Fröken: Fy, hvad ni är elak! Kom
bara inte till mig med något tantaktigt
prat om hur fult och styggt det är att
skvallra — jag tycker om att höra
skvaller jag, skall jag tala om för
er, det sätter en viss spets på våra
alldagligakonversationsämnen, och utan
skvaller skulle’ vi stackars
societets-raänniskor alldeles torka bort. Tänk
bara så olidligt tråkigt det skulle vara
om vi aldrig finge tala om annat än
det vi sett med våra egna ögon och
hört med våra egna öron — om vi
ej, som nu, finge blanda upp detta
med hvad vi erfarit i andra, tredje och
fjärde hand!
Doktorn: Men kära, snälla ni —
finnes det då ingenting annat än
skvallret som kan rädda »oss stackars
socie-tetsmänniskor» från att vara tråkiga?
Vi kunna ju underhålla hvarandra med
roliga historier — och en rolig historia
kan aldrig komma under rubriken
skvaller, därför att den har absolut
privilegium på att vara hur osann som
häJst — vi kunna yttra oss om saker
och ting på ett humoristiskt sätt, vi
kunna ...
Fröken (spetsigt): Ja, det är ju bara
synd att inte alla människor äro
sådana snillen.
Doktorn: Man behöfver inte vara
något snille för att kunna undvika
tråkigheter, utan att ha skvallret till
räddningsplanka.
Fröken: Ja, ni får säga hvad ni
vill, doktor, jag tycker i alla fall att
skvallret är en pikant krydda, som gör
att våra vanliga samtalsämnen inte ha
en så fadd smak som de eljest skulle ha.
Doktorn: Nåja, som sparsamt an-
vänd krydda kan jag möjligtvis vara
med på det, men . . . törs jag göra en
näsvis fråga, fröken? Hvilket utgör
den största beståndsdelen i era och
era väninnors samtal: mat eller krydda,
fakta eller skvaller?
Fröken (stött): Nej, hör nu
doktorn . . .
Doktorn: Jag ber om ursäkt, det
är ju dumt att ta saker och ting
personligt — vi skola tala i största
allmänhet i stället! — Var ej rädd, jag
skall inte komma med några
»tantaktiga» predikningar, ty uppriktigt sagt,
så tror jag ej själf att skvallret
åstadkommer på långt när så mycket skada
som vissa koleriska människor påstå.
Till tidsfördrif kan det ju duga, men
jag är nog sangvinisk att tro atf det
spelar en ganska liten rol i lifvets
viktigare frågor. Skvallret är en plebej,
som fåfängt söker dölja sina plumpa
lemmar under granna kläder —
träl-domsmärket för det alltid med sig,
och därför blir det också, i stort taget,
oftast lämnadt åt sitt värde. — Men
hvarför jag hatar och föraktar
skvallret är för att det sätter narrkåpa på
den som kringsprider det, och (med
en bugning och skymten af ett leende)
narrkåpan är det mest missklädande
plagg som ett vackert hufvud kan
bära.
Fröken: Vi skulle ju tala »i största
allmänhet», tyckte jag?
Doktorn: Ja visst — pardon 1 Och
vi kunna ju komma öfverens om att
det allmännaste skvallret är det som
löper land och rike omkring om
offentliga personer, om författare, konstnärer,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
