Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
konstens undergång 1 Den stora
konsten är från början aldrig allmän, utan
i hög grad enskild: individuell och
originell. Den blir alltid i början
hånad. Och den konst, man nu kallar
lättfattlig och naturlig, den är i själfva
verket den konst, man — hunnit bli van
vid! Om femtio år skall man
framhålla vår nya — nu som »ofolklig och
obegriplig» ansedda — konst som
föredöme för den då nya, »obegripliga
och ofolkliga» konsten!
Det är häller icke sannt att
skildringen af allmänmänskliga känslor alltid
bli stor konst. Små hvardagliga herrars
och damers allmänmänskliga känslor
bli lika litet som små nervösa
herrars och damers
undantagssensatio-ner stor konst. Men en Sällsynt
människas stora sätt att känna och
fulländade sätt återgifva det
allmänmänskliga — detta blir stor konst!
Tusen hafva gjort gamla gummor —
och åldrandet är, som bekant, något
i hög grad allmänmänskligt! Men
mycket få af dessa gummor hafva
något annat att säga oss, än hvad vi
redan visste: att kvinnor bli gummor
— ifall de få lefva! Men Slægtens
Aeldste af Stefan Sinding: en
urgammal kvinna, skuren ur ett ekträ, själf
rak och orörlig som en trästam, med
de vissna häDdema tryckta mot
bröstet, — en åtbörd som, jämte
hufvu-dets stolta resning och anletets hänförda
uttryck, säger: jag vissnar, som ett
gammalt träd, men jag kan dö i frid,
ty jag vet att mitt väsens krafter och
safter skola lefva kvar genom tiders
tider i min afkomma — denna gumma är
stor konst, emedan en sällsynt
personlighet djupt känn t och konstnärligt
uttryckt en allmänmänsklig känsla!
Ju mera mättadt konstnärens verk
är af hans lif, ju mera konstnären själf
varit en kunnande — det vill säga
en, som genom sinnliga uttrycksmedel
fullt kan meddela andra sina
lifsin-tryck — ju äktare konst skapar han.
Och ju mer konstnärens lif bestämmes
af stora allmänmänskliga känslor eller
stora undantagskänslor — ju större
konst skapar han. Ty det finnes en
dubbel rangskala inom konsten: den,
som afgöres genom utförandets
öfver-lägsenhet, och den, som afgöres genom
det betydelsefulla i de lifsyttringar,
konsten uttrycker. Några drickande
holländska bönder på Nationalmuseum äro t. ex.
lika äkta konst som Rembrandt’s
Anasta-sius men icke lika hög konst. Det
fulländade utförandet af en liten ingifvelse
får aldrig samma värde som det
mindre formfulländade utbrottet af en stor
andes sorg eller fröjd. Och å andra
sidan: de väldigaste dukar, med
religiösa eller fosterländska ämnen,
tillkomma under köld i sinnet och
svaghet i utförandet, äro ej så mycket
värda som en kamé, stor som en
lillfingernagel, i hvilken en antikens
bildskärare uttryckt sin fröjd öfver
liniens skönhet!
Men det fordras kultur för att lära
sig sålunda urskilja det värkliga
värdet från det värdelösa, de större
värdena från de mindre.
Den, som allra minst borde bli nöjd
åt talet om »konstens popularisering»
i Tolstoy’s mening, är just
allmänheten. Ty om man populariserade
konsten på detta sätt, skulle
allmänheten förbli stående på sin låga
ståndpunkt, medan konsten samtidigt sjönk
till en allt lägre. Det är oförsynt att
bjuda folket en nedlåtet anrättad konst
och litteratur. ȁt folket (och barnen)
är endast det bästa godt nog.» Och
ehuru detta bästa till en början blir
halfförstådt, växer folket eller barnen
småningom upp till dess höjd, just
genom mödan att förstå. Naturligtvis
är det nödvändigt att börja med det
lättfattligare, allmänmänskligare bland
det bästa, och äfven nödvändigt att
taga hänsyn till den långsamhet, med
hvilket ett värkligt konstsinne
utvecklas. Hvarje konstverk är ju för det
första ett stycke handtverk. Och i detta
vinner den utanför stående blott små-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
