Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ningom en smula insikt. För det andra
är konstverket en del af en personlighet.
Och det är en stor och svår sak att
lära känna en personlighet! Slutligen
måste man minnas, att det finnes
otaliga konstnärsindividualiteter och att
den ene gripes af en konstnär, men
icke af en annan, alldeles som fallet
är inför människor. Den subjektiva
smaken har naturligtvis rätten att göra
sitt inval af vänner inom konsten, lika
väl som inom lifvetl Tolstoy har
full rätt att för sin del finna
Bee-thoven, Goethe, Michel Angelo — och
med dem nästan hela den nya konsten
— osunda och osedliga, okristliga och
sålunda konstnärligt oäkta! Men han
har icke den ringaste rätt att bli trodd,
då han sålunda ställer sig på kolportörens
ståndpunkt i uppskattning af
mänsklighetens största andar. Det är denna
skillnad i berättigande mellan det
subjektiva tycket och det objektiva
domslutet, som det gäller att lära
människorna förstå! Men å andra sidan
har folket rätt att kräfva den
utveckling, som gör att blicken öppnas för
de skönheter, som redan finnas, och att
anspråken stegras på ett allt större
mått af skönhet i det dem
hvardag-ligen omgifvande. Den är en dålig
smickrare, som inbillar folket att
det genom sin »sunda instinkt» kan
urskilja den äkta konsten. Endast den
har den värkliga aktningen för folket
hvilken säger: Hos er, olärda män och
kvinnor, slumra ofta stora
konstnärsan-lag cch djupa skönhetsbehof. Men I
hafven ännu blott en svag aning om
den äkta skönheten i en byggnad eller
ett husgeråd, en tafla eller ett
musikverk, en bok eller ett drama. Om T,
som I nu ären, på dessa områden blefven
afgörande, då sjönke dessa yttringar
af kulturen ned i barbari. Men I
ären mycket mottagliga för uppfostran
och I bören fordra denna, liksom
äf-ven sådana ändringar i Era
arbetsvillkor, att I erhållen ro och rätt till en
full njutning äfven af naturens och kon-
stens härligheter! Ju mer kultur I
kräfven, ju mer skall varda eder
gif-vet. Men afsvärjen för alltid den
dårskapen att fordra en »populär konst»
d. v. s. en, som nedlåtande sänker sig
till er! I skolen tvärtom oaflåtligt
fordra att lyftas upp till den stora
konstens höjd! Och villkoret för detta
är att I lären er förstå och genom
förståendet älska! Då först hafven I
kommit på den nivå, där konstens
njutande värkligen blir en sa mkänslans
högtid: en de lefvandes förbrödring
med hvarandra och med de stora döda!
II.
Det finnes emellertid många, som
mena att det blir tids nog att tala om
folket och konsten, när alla människor
äro tryggade mot brist på det för sitt
lifs uppehälle nödvändiga. Dc, som
så tala, glömma att det äfven inom
den klass, hvilken lefver i nöd och
oskönhet, finnes många, hos hvilka
själens skönhetslängtan är lika sugande
som den kroppsliga hungern. De
glömma att mycket ondt — icke
minst superiet — bland annat
kommer af behofvet att för några korta
stunder försköna lifvet, se det i färg
och ljus, förnimma den stegring af
lifskänslan, som ruset till en viss punkt
meddelar. Och äfven bland de
fattigaste finner man uttryck af denna
omedvetna skönhetslängtan: blomkru-
kan i fönstret, det granna färgtrycket på
väggen visa ett behof att ej blott vara
omgifven af nyttiga, men äfven af
»onödiga» ting, de hvilka tillfredsställa
sinnet för det vackra! Dragharmonikan
visar samma behof på ett annat
område. Och man har intet rimligt
skäl att under arbetet för att
upp-häfva nöden försumma utvecklingen
af denna skönhetskänsla. De många,
som redan nått öfver nödens gräns,
hafva äfven de en rätt: den att få
sina andliga behof tillgodosedda. Och
dessutom: om man, med afseende å
t. ex. bostäder, lyckades gifva arbetarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
