- Project Runeberg -  Varia. Illustrerad månadsskrift / Årg. 3 (1900) /
45

(1898-1908)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

PÅ MYREN.

En norrlandsbe rättelse af MARIA R1ECK-MULLER.

LI ar du varit skogrädd någon gång
^ * — så där riktigt hemskt rädd
och ensam i vildmarken? För det
är någonting särskildt styggt ibland
med ensamheten långt borta från
det man vet och känner till, och det
kan skrämma vettet ur en modigare
än Jacob Jack’s Sara.

Hon var nu bara en unghöna den
där gången skogrädslan fick makt
med henne — en sexton, sjutton
år — men aldrig går det henne
ur minnet, och fastän hon nu är
gamla människan bli ögonen
alldeles mörka och runda, när hon
talar om det.

Det var en klar och vacker
söndagsförmiddag på höstsidan —
samma år som Jacob Jack hade tillträdt
sitt nya hemman uppe i
Kolkselebyg-den. Han själf och dräng-Petter skulle
ut till skogs nu — nära halfannan
mil inåt landet — för att titta på
ett utskifte, som hörde till hemmanet,
men som de hittills endast sett på
kartan. Det var bara skräp — det
visste man — men kunde nog vara
nöjsamt se det och trampa öfver det
ändå.

Och så kom det sig att de gåfvo
sig i väg den* där
söndagsförmiddagen.

Sara kom just öfver gården med
en vedbörda, när far och Petter
klefvo ut på stugubron — far med
bössan öfver axeln, ifall händelsevis
någon hare eller annat komme för
fotterna på honom. Höstsolen lyste
så vackert öfver Saras leende ansikte
och axgula hår, och så föll det
Jacob Jack i sinnet, att just i dag
skulle det vara nog så trefligt ha
jäntan med* till skogs. Han var så

ohjälpligt dann med Sara. Ingen
af de andra barnen var också så
lik honom själf som hon — ibland
lätt och glad som en orre — andra
tider åter svårmodig och tung till
sinnes.

»Ska’ du bli me’ te’ skogs idag,
Sara?» Sara tittade ett slag på far
för att se, om det var allvar med
honom ; och så tog hon bron i ett
skutt och slängde vedbördan i
köks-golfvet så att katten skvätte högt,
där hon satt och sof.

»Adjöss me’ er, mor! Ja ska’te’
skogs me’ far...» — och så var hon
ute igen.

I förstugan tog hon i förbifarten
en liten spånkorg med sig. Den
kunde bli bra att noppa blåbär i,
om hon komme öfver något ställe,
där nattfrosten inte tagit dem förut.

»Far, far, nu komm’ jag!» — och
så bar det af efter far och Petter, —
som fått litet försprång — ut
genom grinden och uppför stubbåkern.
Hufvudduken hade hon inte hunnit
knyta på ännu utan slängde och
svängde med den som en flagga.

»Äsch» — det är lik’ så bra te’
vara barhufvad»! och så fick han
slänga där. Det var riktigt vackert
den där förmiddagen. Luften var
hög och klar med värme i
solskenet, men där skuggorna drogo fram
kändes det att höstkylan hade
börjat. Det gick också så svingande
lätt att gå uppför åsar och genom
småskog.

Ibland vände far på sig för att
se om jäntan var långt efter. Men
hon höll sig bra nog i gång med
dem, och han måste le, när han såg,
hur väl hon redde sig. På vissa

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:56:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/varia/1900/0053.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free